Mitt liv utan luft!

Vi fortsätter vår resa, är nu i april 2010 och efter hemkomsten från läkarbesöket i Lund angående beskedet om möjligheten till retransplantationen, började man fundera på alla tester man skulle gå igenom en gång till.
Första tankarna är ju då om man klarar besiktningen, eller har något blivit så mycket sämre så de inte kan göra en ny operation ???? Nästa tanke var ju att den förra operationen, det var ju faktiskt en hel del smärtor efter det att man vaknade upp, samtidigt som känslan att kunna andas riktigt var helt enorm, men smärtan går ju över.

Efter några dagar fick jag besked om att de hade upptäckt en svampinfektion i lungan när de tog proverna, som de ville behandla med något som hette Fluconaxol (tror jag) är inte så duktig på de där namnen.
Det var ingen rolig medicin, om nu någon kan vara det, för man mådde skit ett par timmar efter att man tagit den.

Nu började kallelserna till de olika testerna att komma, kontraströntgen av lungorna var först ut. Tandläkaren var veckan efter och ytterligare 2 veckor senare skulle det tas ett 30-tal provrör med blod. Ner till röntgen 
måndagen den 17 maj, gick bra.

När jag sedan vaknade på tisdag morgon hade ja fått hudutslag vid höger öra, ner på halsen och hakan samt i hårbottnen, samtidigt som tungan och halsen kändes svullen, vilket gjorde det jobbigt att andas.
Ringde till lung och allergimottagningen, det fanns ingen tid att träffa läkaren förrän på torsdag, jag fick svar att prova med Clarityn, ett receptfritt allergipiller så länge.

Tisdag kväll och natten till onsdag blev en upplevelse som inte glöms bort i första taget, det värkte i huvudet som om man stack med glödheta nålar i olika omgångar, åt alvedon emellan attackerna och försökte sova.

Onsdagen och natten till torsdag blev det inte bättre utan pågick i samma takt fast nu gjorde det ändå ondare när det stack till, tårarna sprutade och inte mycket sova. Skulle inte pillerna börja värka någon gång? När torsdagen äntligen kom så märkte jag att det var blodfläckar på kudden så det hade börjat blöda från utslagen i huvudet.

Torsdag förmiddag körde Linda mig ner till mottagningen, när vi kom in till läkaren så tittade hon i 5 sek och sa att detta kan jag inte säga vad det kan vara. Hon ringde direkt upp till öronmottagningen för att någon läkare där skulle kunna kolla vad det var. Med Linda som chaufför blev det rullstolsrally upp till öron.
Där tog de hand om mig med en gång, först kollade en ganska ny läkare på mig, men hon var inte riktigt säker på vad det var så hon kallade in en kollega, hon tittade lite och frågade om jag hade haft vattenkoppor som liten, ja det har jag svarade jag, då kom det direkt ett svar att jag fått bältros, fick vänta en stund medan det diskutterades mellan mina läkare vilken avdelning som  de skulle lägga in mig på.

Det beslutades att infektionsavdelningen skulle jag till, men vi var tvungna att åka via akuten och sitta där någon timme för att skrivas in där, innan någon från infektionsavd. kom och hämtade oss. Väl uppe på infektion blev det isolering, eftersom bältros kunde smitta till icke friska personer, kanyl i armen och medicin intravenöst var 6:e timme. Denna medicin skulle intas så i minst 5 dygn, vilket gjorde att jag tillbringade 7 dagar i detta rum utan att få gå utanför dörren, men hustru och barn samt några andra vågade sig dit och hälsade på vilket var härligt.

Annars hade tiden gått ganska sakta, även om man sov ganska mycket, var nog lite john blund i medicinen.
Måste också säga att bältros och dess värk är det tuffaste jag upplevt, kan också säga att värken finns fortfarande kvar till och från men inte lika kraftigt, så man äter fortfarande nu 8 mån. efter värktabletter varje dag.
Att jämföra med att byta en lunga var smärtan efter den operationen väldigt liten jämfört med detta.

Nu blir det inte mer denna gången, men jag lovar att det kommer mera.

Nu får ni älska varandra och må gott.  Kramar från Stig