Dags för reportage från V 7
Välkomna till denna veckans rapport, är faktiskt en ganska händelselös vecka vad gäller sjukdomen.
Det har flutit på ganska lugnt, men samtidigt som det blir tid till vila blir det ganska långa veckor, men lite har jag ju att berätta.
Måndag morgon började hyggligt bra, låg kvar en extra stund i sängen för att njuta en stund, andades som en vanlig människa, hur härligt som helst. Efter intag av energishot, Alvedon och inhallation blev det frukost, kaffe och 2 mackor samt läsa tidningen och lösa sudokot, sen har klockan blivit halv elva, hur kunde detta gå till.
Fortsatte dagen med att kolla in facebook, samtidigt som det var utförsåkning på tv. Blev efter lunchintag och näringsdryck ganska sugen på att sätta mig på ryggen, gjorde så i ca. en timme, var nog för att det varit kalas igår. Plötsligt dök Tobias upp, för han hade varit i Växjö och jobbat idag, så han checkade in för en natt till, kul med sällskap. 23 % kapacitet, bra va.
Tisdag den 15/2 kändes också bra, är nog frisk snart, har ju mått bra i 2 morgnar i sträck. Fixade morgonsysslorna som en dans, en stillsam sådan visserligen.
Vid tiotiden kom Hasse kompis upp och tyckte att vi skulle fika lite, det gjorde vi och pratade bort ett par timmar, sen var det dags att vila en stund, lite mat, inhallation och sen avresa till sjukgymnastiken med serviceresor.
Gympan kändes riktigt bra, behövde bara pusta i 3-4 min mellan varje övning, och kändes lugnt hela tiden. Vid 10 över fyra kom Anki och hämtade mig för att åka förbi apoteket och hämta ut en kasse blandat för ca 5500 kr, tur att man bara behöver betala 1800/ år. Fick ingen inhallationsmedicin eftersom den var slut från tillverkaren och kommer inte förrän den 9 mars, hoppas det funkar med ersättningsmedicinen.
Onsdagen kändes fortfarande bra, klarade t.o.m av att utföra ett fysiskt arbete, justera så att det blev mer varmvatten i duschen stod på familjemedlemmarnas önskelista, en skruvmejsel och lite tankeverksamhet, vilket håll man skulle justera åt, blev rätt och alla var nöjda. Fixade lite middag till de andra kom hem, sen lugn kväll.
Torsdagen bara försvann, vi drar till fredag.
Fredagen innehöll bara det vanliga fram till kvällen, för att då var det innebandymatch för Linda och hennes Vöikers som skulle spela mot serieledarna Hovshaga där kusinen Mikaela spelar, släktderby. Kl. 19.30 var det dags att försöka ta sig till Hovshagahallen.
Anki och jag åkte med Anna och Tobias dit, blev avsläppt så nära som möjligt, men ändå 60-70 meter att gå, löjligt tycker ni, men långt för mig, plus att det var ca 10 minus vilket inte gör andningen bättre precis, men med ett par pauser gick det bra.
Vilken match vi fick se, otroligt bra, så det var värt varenda meter jag gick, 2 lag som spelade jättebra men Vöikers var aningen bättre och kunde vinna. härligt tjejer.
Dags för promenad ut till bilen, "the same procideum as last time" men hem kom man ju även denna gång.
Lördagen fick man gå igång lite tidigare med sysslorna för idag skulle det spelas bowling, inte jag, men Anna och Linda skulle spela seriematch vid 10.00 i Bowlinghallen.
Detta blev en upplevelse man inte glömmer i första taget. 3 tjejer hade chans på 300 -serier ända in i sista rutan varav en var Linda, hon slog personbästa med 279 poäng på en serie. Totalt 868 poäng på 4 serier, men det var 2 i laget som slog ändå lite bättre, laget vann stort och det tyckte Anna var bra för hon höll sig en bit under sin standard, lillasyster var störst idag.
På kvällen skulle Anki och Linda iväg till Ryd och Thörjessonfesten, bra tillfälle att fira dessa vinster på, jag tillbringade kvällen tillsammans med katt och tv.
Söndagen blev en bra dag, orkade fixa till frukost till min hustru, det händer inte så ofta nu längre. Efter frukost blev det mest slappande, på eftermiddagen kom solen och hälsade på, så det var så härligt ute mot söderväggen att jag stod där nog en halvtimme och njöt, blundade och drömde om våren och kände mig inget sjuk.
Eftersom detta lockade fram önskan om att det varit gott med en laxplanka på Acropolis, men fanna ingen bil hemma, den var på utflykt. Skam den som ger sig, fixade till en fiskgratäng hemma i köket som jag bjöd min hustru på, kanske inte riktigt samma sak men den blev faktiskt riktigt god.
Denna vecka har varit den bästa sedan sommaren vad det gäller mina blåsvärden, har legat på 23 % av förväntad kapacitet i en hel vecka. Känns inte så mycket skillnad, men ger ett bättre mentalt tänk, och andas lättare när man inte anstränger sig.
Tack för denna gång, nu har det gått en vecka till, närmar oss mål.
Står ni ut med att läsa mer, så kommer det mer snart, sköt om Er och värm varandra. kram Stig
I titt i backspegeln del 5
Nu kör vi på en stund till och tittar vad som kan hända.
Onsdagen den 26 maj blev jag utsläppt från mitt hotellrum på infektionskliniken, måste passa på att tacka för att de som servade på detta hotell skötte detta utmärkt, jättemysig personal även här, konstigt att jag alltid får bo på de hotellen med den bästa servicen, men man är väl född med matjord i fickorna.
Nu fortsätter vi med testerna för att se om man klarar besiktningen för kommande operation, men börjar med ett besök hos ögonläkaren, vilket inte ingår i testerna utan beror på att jag vid läkarbesöket i Lund tyckte att mina ögon var trötta och såg lite suddigt ibland.
Fick då en remiss för att kolla detta, på morgonen den 1 juni skulle jag vara där, fick träffa en sköterska som kollade synen och gav mig sedan några droppar i ögonen, sen in till läkaren för att han skulle titta lite i ögonen och se vad det suddiga kunde bero på.
Han kollade och talade då om att det berodde nog på att mina ögon var torra och rekommenderade lite salva, men samtidigt hade han upptäckt en liten fläck inne i ögat som han ville kolla vidare på, kunde vara ett födelsemärke eller något annat.
Han skulle prata med en kollega som kunde göra ett ultraljud för att kunna se bättre, så det skulle komma en ny kallelse.
2 juni:
Dagen efter ögonkollen skulle det tas några blodprover på lungmedicin, närmare bestämt ca. 25 rör som skulle ge resultat om mina värden. Skulle vara fastande sedan dagen innan och på plats kl. 08.00.
Anki skötte transporten denna gång både med bil och sedan vidare med fyrhjulingstransporten inne på lasarettet.
När vi ankom slutstationen stod det som vanligt en glatt leende sköterska där och tog emot, hon tyckte att eftersom vi skulle ta några helrör idag så var det bäst att sätta en kanyl i armen och tappa ut ur.
Var bara lite problem med att blodet var nog slut innan vi ens börjat, för när hon satt kanylen så skulle hon försöka få ut något, men inte mer än några droppar kom det. Den hade nog inte hamnat inne i kärlet riktigt trodde hon så hon försökte på ett annat ställe, men det fanns inget blod där heller.
Nu tyckte hon att någon annan fick försöka så in kom en annan sköterska och valde ett nytt kärl att sticka i, men inget där heller, ett försök till på nästa ställe, nej min kropp ville inte lämna ifrån sig något blod. Torr i halsen som en öken, men fick inte dricka eller äta förrän proverna var klara. Klockan hade blivit halv tio.
Nu blev det rullstolsrrace upp till intensiven för att där var de duktiga på att sätta kanyler, när vi letat lite efter någon som kunde fixa detta så kom en tjej med stora vagnen, hon valde översidan på handen, men träffade på en nerv när hon försökte gräva sig in i kärlet som inte ville samarbeta, så det gjorde ont kan jag säga. Men när den väl var på plats så tack och adjö, ner till mottagningen med däckskrik i kurvorna, fram med rören och tappa ur, funkade faktiskt på 4-5 rör, sedan var det slut där också. Nu tänkte de igen, vad ska vi hitta på?
Plats i rullstolen igen, för nu skulle vi upp till dagvårdsavdelningen för där satte de ju kanyler på löpande band. Kom dit och fick lägga mig i en säng och vänta på sköterskan, hon kom och kollade lite, eftersom jag var väldigt kall och frös lite så hämtade de jättesköna värmedynor som de la på armar och ben, fy f....n vad skönt. Nu hade klokan blivit halv elva, lika torr i halsen och ännu hungrigare, men så kom de och gjorde det femte försöket med att få dit en kanyl som funkade, fanns snart ingenstans att sticka. Den kom på plats, de provade den och helt ok.
Ner till mottagningen igen, fram med resterande rör och så kunde de få ett par rör till men sen slut igen. Nu kändes det ganska jobbigt både för mig och sköterskan, då provade hon den kanylen som hon satte först och låtit vara kvar, och ser man på, lite genomspolning och sen funkade den perfekt, fick ut någon röd vätska som fyllde alla rören, detta var skööönt. Nu fick jag dricka lite vatten, klart vid 11.00 åka hem och äta frukost, eller brunch kanske det heter vid den tiden. Beundrar Anki som satt där hela tiden, känns alltid tryggt.
Dagen efter detta evenemang var man ganska trött och kände sig som en mindre nåldyna, såg också ut som armarna blivit kavlade med en sån där brödkavel med piggar på, för eftersom man äter ganska mycket kortison så får man jättelätt blåmärken, men dom försvinner ju.
Fredagen den 4 juni stod det på agendan att idag skulle jag vara på avd. Klinisk fysiologi tror jag det heter. 10.30 var jag där för att de skulle göra en riktig spirometrimätning med väldigt noggranna instrument samt test under belastning.
Mätningen går till så att man får sätta sig i en liten glasbur, och där finns ett munstycke med några slangar på som man ska blåsa i. Man andas först som vanligt för att sedan blåsa ut all luft man kan, sen det största andetaget man kan för att fylla lungorna och sen blåsa ut så fort och länge man kan, blir inte så länge för mig men detta tar slut på alla krafter, tar flera min efter detta innan man har lugnat ner andningen och paniken lagt sig.
Men sköterskan var helt underbart duktig på att få mig att lugna ner andningen och förklara inför varje moment.
Detta skall man göra 3-4 gånger för att de ska få så riktiga värden som möjligt, efter dessa känns det som man upplevt en nära dödenupplevelse, man är helt slut. Mina värden höll sig så långt ner på skalan att graderingen var nästan slut. Innebar visserligen att de var så låga så det fanns ingen anledning att göra någon test med belastning vilket jag tyckte var toppen, för det är en sån där hemsk upplevelse till.
Detta var en tuff en och en halv vecka, med tanke på att man hela tiden hade smärtor av bältrosen också.
Nu blir det inte mer denna gång till Er mina trogna bloggläsare, men sköter ni Er och tar hand om varandra så lovar jag att det kommer mera. Kramas lite mera, hälsar Stig
Onsdagen den 26 maj blev jag utsläppt från mitt hotellrum på infektionskliniken, måste passa på att tacka för att de som servade på detta hotell skötte detta utmärkt, jättemysig personal även här, konstigt att jag alltid får bo på de hotellen med den bästa servicen, men man är väl född med matjord i fickorna.
Nu fortsätter vi med testerna för att se om man klarar besiktningen för kommande operation, men börjar med ett besök hos ögonläkaren, vilket inte ingår i testerna utan beror på att jag vid läkarbesöket i Lund tyckte att mina ögon var trötta och såg lite suddigt ibland.
Fick då en remiss för att kolla detta, på morgonen den 1 juni skulle jag vara där, fick träffa en sköterska som kollade synen och gav mig sedan några droppar i ögonen, sen in till läkaren för att han skulle titta lite i ögonen och se vad det suddiga kunde bero på.
Han kollade och talade då om att det berodde nog på att mina ögon var torra och rekommenderade lite salva, men samtidigt hade han upptäckt en liten fläck inne i ögat som han ville kolla vidare på, kunde vara ett födelsemärke eller något annat.
Han skulle prata med en kollega som kunde göra ett ultraljud för att kunna se bättre, så det skulle komma en ny kallelse.
2 juni:
Dagen efter ögonkollen skulle det tas några blodprover på lungmedicin, närmare bestämt ca. 25 rör som skulle ge resultat om mina värden. Skulle vara fastande sedan dagen innan och på plats kl. 08.00.
Anki skötte transporten denna gång både med bil och sedan vidare med fyrhjulingstransporten inne på lasarettet.
När vi ankom slutstationen stod det som vanligt en glatt leende sköterska där och tog emot, hon tyckte att eftersom vi skulle ta några helrör idag så var det bäst att sätta en kanyl i armen och tappa ut ur.
Var bara lite problem med att blodet var nog slut innan vi ens börjat, för när hon satt kanylen så skulle hon försöka få ut något, men inte mer än några droppar kom det. Den hade nog inte hamnat inne i kärlet riktigt trodde hon så hon försökte på ett annat ställe, men det fanns inget blod där heller.
Nu tyckte hon att någon annan fick försöka så in kom en annan sköterska och valde ett nytt kärl att sticka i, men inget där heller, ett försök till på nästa ställe, nej min kropp ville inte lämna ifrån sig något blod. Torr i halsen som en öken, men fick inte dricka eller äta förrän proverna var klara. Klockan hade blivit halv tio.
Nu blev det rullstolsrrace upp till intensiven för att där var de duktiga på att sätta kanyler, när vi letat lite efter någon som kunde fixa detta så kom en tjej med stora vagnen, hon valde översidan på handen, men träffade på en nerv när hon försökte gräva sig in i kärlet som inte ville samarbeta, så det gjorde ont kan jag säga. Men när den väl var på plats så tack och adjö, ner till mottagningen med däckskrik i kurvorna, fram med rören och tappa ur, funkade faktiskt på 4-5 rör, sedan var det slut där också. Nu tänkte de igen, vad ska vi hitta på?
Plats i rullstolen igen, för nu skulle vi upp till dagvårdsavdelningen för där satte de ju kanyler på löpande band. Kom dit och fick lägga mig i en säng och vänta på sköterskan, hon kom och kollade lite, eftersom jag var väldigt kall och frös lite så hämtade de jättesköna värmedynor som de la på armar och ben, fy f....n vad skönt. Nu hade klokan blivit halv elva, lika torr i halsen och ännu hungrigare, men så kom de och gjorde det femte försöket med att få dit en kanyl som funkade, fanns snart ingenstans att sticka. Den kom på plats, de provade den och helt ok.
Ner till mottagningen igen, fram med resterande rör och så kunde de få ett par rör till men sen slut igen. Nu kändes det ganska jobbigt både för mig och sköterskan, då provade hon den kanylen som hon satte först och låtit vara kvar, och ser man på, lite genomspolning och sen funkade den perfekt, fick ut någon röd vätska som fyllde alla rören, detta var skööönt. Nu fick jag dricka lite vatten, klart vid 11.00 åka hem och äta frukost, eller brunch kanske det heter vid den tiden. Beundrar Anki som satt där hela tiden, känns alltid tryggt.
Dagen efter detta evenemang var man ganska trött och kände sig som en mindre nåldyna, såg också ut som armarna blivit kavlade med en sån där brödkavel med piggar på, för eftersom man äter ganska mycket kortison så får man jättelätt blåmärken, men dom försvinner ju.
Fredagen den 4 juni stod det på agendan att idag skulle jag vara på avd. Klinisk fysiologi tror jag det heter. 10.30 var jag där för att de skulle göra en riktig spirometrimätning med väldigt noggranna instrument samt test under belastning.
Mätningen går till så att man får sätta sig i en liten glasbur, och där finns ett munstycke med några slangar på som man ska blåsa i. Man andas först som vanligt för att sedan blåsa ut all luft man kan, sen det största andetaget man kan för att fylla lungorna och sen blåsa ut så fort och länge man kan, blir inte så länge för mig men detta tar slut på alla krafter, tar flera min efter detta innan man har lugnat ner andningen och paniken lagt sig.
Men sköterskan var helt underbart duktig på att få mig att lugna ner andningen och förklara inför varje moment.
Detta skall man göra 3-4 gånger för att de ska få så riktiga värden som möjligt, efter dessa känns det som man upplevt en nära dödenupplevelse, man är helt slut. Mina värden höll sig så långt ner på skalan att graderingen var nästan slut. Innebar visserligen att de var så låga så det fanns ingen anledning att göra någon test med belastning vilket jag tyckte var toppen, för det är en sån där hemsk upplevelse till.
Detta var en tuff en och en halv vecka, med tanke på att man hela tiden hade smärtor av bältrosen också.
Nu blir det inte mer denna gång till Er mina trogna bloggläsare, men sköter ni Er och tar hand om varandra så lovar jag att det kommer mera. Kramas lite mera, hälsar Stig
Vad har hänt V.6 ?
Gått en vecka till, vilket innebär att alla levande varelser blivit en vecka äldre, men endast enligt almanackan, för till sinnet blir man inte äldre, tror man,,, men för mig och andra som längtar till något innebär det en vecka närmare målet.
Måndagen den 7/2 var en ganska normal dag för min del, de vanliga morgonbestyren gick bra och man var väl klar framåt tio halv elva.
Nu är det ju så att man fått sällskap av 2 st hundar som har intresse av att gå ut och lufta sig lite på dagarna, så då får man släppa ut dem i trädgården, samt själv inta lite frisk luft stående på trappan för att göra dem lite sällskap, eller kanske hålla ett öga på dem.
Lite tittande på VM i skidor blir det också samtidigt som man kollar in facebook eller spelar bubbles. Efter en stunds vila blir det dags att försöka förbereda lite mat till familjen, blandat med pustande och pausande och lite kastruller med något i, så blev det något att äta illafall, inte dåligt va? kvällen firades med en sitt i fåtöljen med dumburken framför sig, men klockan går och snart blir det sängen.
Vaknade igen och då var det tisdag morgon, ny dag med kanske någon ny utmaning. Idag var det ju dags för sjukgymnastiken, härligt att träffa dessa fantastiska tjejer som ser till att man rör på sig lite grann. Fanns ju faktiskt en överbliven bil på garageuppfarten så jag kunde köra dit själv idag.
Efter en timmes träning innehållande 20 min. träning och 40 min. letande efter luft mellan övningarna så var det slut för denna gången.
Gick med "raska" steg mot bilen i 10 meter, vila hängandes mot ett räcke ett par min. sen 10 met. till och 10 till o.s.v. Som tur är så går det jättebra med andningen när man väl satt sig i bilen, slappnar av då, så det är inga problem att köra själv. Stannade till på apoteket för att beställa en omgång mediciner, och när jag gick därifrån träffade jag på först en kusin, och sedan kom det en sådan till, så det blev en lång pratstund med dem vilket var kanonkul för man har nog inte sett dem på flera år.
Denna onsdag var det dags att träffa de härliga +40 flickorna på lungmottagningen för det var dags för provtagning och blåskapacitet.
Uppstigning 06.45 för att hinna med inhallation, tvätta av sig nattdammet och inta en näringsdryck samt 2 st alvedon, Lägga sig en stund på sängen och slappa en halvtimme, för att sen ta den stora inhallationen och lite brus för att lösa ev. slem. Ut i bilen för åktur med Linda till lasarettet, åktur med fyrhjulingen till mottagningen och kolla vikten, låta dem stjäla några rör med blod, kolla blodtrycket och blåsa. Ej bra blås, bara 10-12 % kapacitet idag, enligt deras maskin. Min hemma visar bättre.
Hemfärd med mellanlandning på Munges bageri för att handla lite goa mackor till frukosten. Tack för åkturen Linda
Lite vila och sedan dags att "blogga" lite vilket är jättekul, hoppas ni också tycker det. Koppla på duracellkraften för att fixa lite korvstroganoff med ris till mina matgäster som snart dyker upp. Denna kväll avslutades med att titta på Lindas innebandymatch i Teleborgshallen, kul att komma hemifrån en stund, de vann och Linda gjorde mål.
Torsdagen blev det en sån där snabbdusch på 40 min, lite mental förberedelse och pausande mellan tvättarna så rinner tiden iväg lika fort som vattnet.
Efter lunch blev det en tur med serviceresor för att prata lite med kuratorn för att se om man fortfarande mådde bra, vilket jag konstigt nog gör, tycker jag, bara jag sitter still och är tyst samt låter bli fysisk ansträngning, men fy F-n vad tråkigt det skulle vara då, måste utmana hela tiden fast det är jobbigt.
Däremot hemresa med serviceresor är jobbigt, fick vänta i entrehallen på lasarettet i nästan 2 tim. utan att våga gå därifrån, för man visste ju inte när de kom. Blodsockret sjönk, blev stressad i andningen och mådde skit.
1 timmes besök varade i 4 timmar med transport tur och retur, om jag orkat hade jag gått fortare till fots.
Yippie nu är det fredag, blev en väldigt lugn dag efter vad som hade hänt dagen innan, var allmänt seg och trött i hela kroppen och andfådd nästan hela tiden. Vilade många timmar denna dag.
Framemot kvällen droppade de in en och en, efter sina dagliga sysslor, Anki,Linda,Anna alltså inkl. ett par svärsöner. Anki fixade fredagsmat sedan blev det lite dans, på TV alltså, efter det lite kortspel och samvaro, kvällen gick ganska bra, hade ju vilat mig i form.
Lördagen kom med lite migrän som väckte en tillsammans med en värkande axel,vä-arm, men detta är ju ganska normalt vissa perioder. Jag presterade inte många knop denna dag, vilket Anki som vanligt gjorde, hon måste ha lånat min duracell, för hon städade hela huset, bakade en massa kakor till morgondagens aktivitet, kvällen gick lugnt tillväga.
Nu är det söndag, och denna veckans sista dag. Andningen var väldigt ansträngd idag, vilket gjorde att duschen och morgonbestyren tog hela förmiddagen, blev bättre framåt lunch, så jag kunde hjälpa Anki med att fixa lite köttfärssås och spagetti, för hon höll även idag på att baka.
Klockan tre skulle det komma lite gäster för att gratulera Linda lite i förskott, för hon fyller 19 år den 17 feb, det var bara de närmaste, men blev några stycken som grattade henne. Syskonen med resp, mormor, bästa barnen och kompisarna Kalle och Måns med pappa, svärföräldrarna samt Urshultskusiner med föräldrar. Jag skötte mig bra, för det var trevligt.
Ett stort beröm till Anki som hade fixat alla dessa bakverk, såg härliga ut och smakade så perfekt, du är jätteduktig.
Slut för denna gången, men jag lovar, ni slipper mig inte.
"Levnadskonst är lika viktig som läkekonst- för att må bra"
Må väl och sköt om Er, krama varandra!!! nästa gång blir det en titt i backspegeln.
Måndagen den 7/2 var en ganska normal dag för min del, de vanliga morgonbestyren gick bra och man var väl klar framåt tio halv elva.
Nu är det ju så att man fått sällskap av 2 st hundar som har intresse av att gå ut och lufta sig lite på dagarna, så då får man släppa ut dem i trädgården, samt själv inta lite frisk luft stående på trappan för att göra dem lite sällskap, eller kanske hålla ett öga på dem.
Lite tittande på VM i skidor blir det också samtidigt som man kollar in facebook eller spelar bubbles. Efter en stunds vila blir det dags att försöka förbereda lite mat till familjen, blandat med pustande och pausande och lite kastruller med något i, så blev det något att äta illafall, inte dåligt va? kvällen firades med en sitt i fåtöljen med dumburken framför sig, men klockan går och snart blir det sängen.
Vaknade igen och då var det tisdag morgon, ny dag med kanske någon ny utmaning. Idag var det ju dags för sjukgymnastiken, härligt att träffa dessa fantastiska tjejer som ser till att man rör på sig lite grann. Fanns ju faktiskt en överbliven bil på garageuppfarten så jag kunde köra dit själv idag.
Efter en timmes träning innehållande 20 min. träning och 40 min. letande efter luft mellan övningarna så var det slut för denna gången.
Gick med "raska" steg mot bilen i 10 meter, vila hängandes mot ett räcke ett par min. sen 10 met. till och 10 till o.s.v. Som tur är så går det jättebra med andningen när man väl satt sig i bilen, slappnar av då, så det är inga problem att köra själv. Stannade till på apoteket för att beställa en omgång mediciner, och när jag gick därifrån träffade jag på först en kusin, och sedan kom det en sådan till, så det blev en lång pratstund med dem vilket var kanonkul för man har nog inte sett dem på flera år.
Denna onsdag var det dags att träffa de härliga +40 flickorna på lungmottagningen för det var dags för provtagning och blåskapacitet.
Uppstigning 06.45 för att hinna med inhallation, tvätta av sig nattdammet och inta en näringsdryck samt 2 st alvedon, Lägga sig en stund på sängen och slappa en halvtimme, för att sen ta den stora inhallationen och lite brus för att lösa ev. slem. Ut i bilen för åktur med Linda till lasarettet, åktur med fyrhjulingen till mottagningen och kolla vikten, låta dem stjäla några rör med blod, kolla blodtrycket och blåsa. Ej bra blås, bara 10-12 % kapacitet idag, enligt deras maskin. Min hemma visar bättre.
Hemfärd med mellanlandning på Munges bageri för att handla lite goa mackor till frukosten. Tack för åkturen Linda
Lite vila och sedan dags att "blogga" lite vilket är jättekul, hoppas ni också tycker det. Koppla på duracellkraften för att fixa lite korvstroganoff med ris till mina matgäster som snart dyker upp. Denna kväll avslutades med att titta på Lindas innebandymatch i Teleborgshallen, kul att komma hemifrån en stund, de vann och Linda gjorde mål.
Torsdagen blev det en sån där snabbdusch på 40 min, lite mental förberedelse och pausande mellan tvättarna så rinner tiden iväg lika fort som vattnet.
Efter lunch blev det en tur med serviceresor för att prata lite med kuratorn för att se om man fortfarande mådde bra, vilket jag konstigt nog gör, tycker jag, bara jag sitter still och är tyst samt låter bli fysisk ansträngning, men fy F-n vad tråkigt det skulle vara då, måste utmana hela tiden fast det är jobbigt.
Däremot hemresa med serviceresor är jobbigt, fick vänta i entrehallen på lasarettet i nästan 2 tim. utan att våga gå därifrån, för man visste ju inte när de kom. Blodsockret sjönk, blev stressad i andningen och mådde skit.
1 timmes besök varade i 4 timmar med transport tur och retur, om jag orkat hade jag gått fortare till fots.
Yippie nu är det fredag, blev en väldigt lugn dag efter vad som hade hänt dagen innan, var allmänt seg och trött i hela kroppen och andfådd nästan hela tiden. Vilade många timmar denna dag.
Framemot kvällen droppade de in en och en, efter sina dagliga sysslor, Anki,Linda,Anna alltså inkl. ett par svärsöner. Anki fixade fredagsmat sedan blev det lite dans, på TV alltså, efter det lite kortspel och samvaro, kvällen gick ganska bra, hade ju vilat mig i form.
Lördagen kom med lite migrän som väckte en tillsammans med en värkande axel,vä-arm, men detta är ju ganska normalt vissa perioder. Jag presterade inte många knop denna dag, vilket Anki som vanligt gjorde, hon måste ha lånat min duracell, för hon städade hela huset, bakade en massa kakor till morgondagens aktivitet, kvällen gick lugnt tillväga.
Nu är det söndag, och denna veckans sista dag. Andningen var väldigt ansträngd idag, vilket gjorde att duschen och morgonbestyren tog hela förmiddagen, blev bättre framåt lunch, så jag kunde hjälpa Anki med att fixa lite köttfärssås och spagetti, för hon höll även idag på att baka.
Klockan tre skulle det komma lite gäster för att gratulera Linda lite i förskott, för hon fyller 19 år den 17 feb, det var bara de närmaste, men blev några stycken som grattade henne. Syskonen med resp, mormor, bästa barnen och kompisarna Kalle och Måns med pappa, svärföräldrarna samt Urshultskusiner med föräldrar. Jag skötte mig bra, för det var trevligt.
Ett stort beröm till Anki som hade fixat alla dessa bakverk, såg härliga ut och smakade så perfekt, du är jätteduktig.
Slut för denna gången, men jag lovar, ni slipper mig inte.
"Levnadskonst är lika viktig som läkekonst- för att må bra"
Må väl och sköt om Er, krama varandra!!! nästa gång blir det en titt i backspegeln.
En titt i backspegeln del 4
Vi fortsätter vår resa, är nu i april 2010 och efter hemkomsten från läkarbesöket i Lund angående beskedet om möjligheten till retransplantationen, började man fundera på alla tester man skulle gå igenom en gång till.
Första tankarna är ju då om man klarar besiktningen, eller har något blivit så mycket sämre så de inte kan göra en ny operation ???? Nästa tanke var ju att den förra operationen, det var ju faktiskt en hel del smärtor efter det att man vaknade upp, samtidigt som känslan att kunna andas riktigt var helt enorm, men smärtan går ju över.
Efter några dagar fick jag besked om att de hade upptäckt en svampinfektion i lungan när de tog proverna, som de ville behandla med något som hette Fluconaxol (tror jag) är inte så duktig på de där namnen.
Det var ingen rolig medicin, om nu någon kan vara det, för man mådde skit ett par timmar efter att man tagit den.
Nu började kallelserna till de olika testerna att komma, kontraströntgen av lungorna var först ut. Tandläkaren var veckan efter och ytterligare 2 veckor senare skulle det tas ett 30-tal provrör med blod. Ner till röntgen
måndagen den 17 maj, gick bra.
När jag sedan vaknade på tisdag morgon hade ja fått hudutslag vid höger öra, ner på halsen och hakan samt i hårbottnen, samtidigt som tungan och halsen kändes svullen, vilket gjorde det jobbigt att andas.
Ringde till lung och allergimottagningen, det fanns ingen tid att träffa läkaren förrän på torsdag, jag fick svar att prova med Clarityn, ett receptfritt allergipiller så länge.
Tisdag kväll och natten till onsdag blev en upplevelse som inte glöms bort i första taget, det värkte i huvudet som om man stack med glödheta nålar i olika omgångar, åt alvedon emellan attackerna och försökte sova.
Onsdagen och natten till torsdag blev det inte bättre utan pågick i samma takt fast nu gjorde det ändå ondare när det stack till, tårarna sprutade och inte mycket sova. Skulle inte pillerna börja värka någon gång? När torsdagen äntligen kom så märkte jag att det var blodfläckar på kudden så det hade börjat blöda från utslagen i huvudet.
Torsdag förmiddag körde Linda mig ner till mottagningen, när vi kom in till läkaren så tittade hon i 5 sek och sa att detta kan jag inte säga vad det kan vara. Hon ringde direkt upp till öronmottagningen för att någon läkare där skulle kunna kolla vad det var. Med Linda som chaufför blev det rullstolsrally upp till öron.
Där tog de hand om mig med en gång, först kollade en ganska ny läkare på mig, men hon var inte riktigt säker på vad det var så hon kallade in en kollega, hon tittade lite och frågade om jag hade haft vattenkoppor som liten, ja det har jag svarade jag, då kom det direkt ett svar att jag fått bältros, fick vänta en stund medan det diskutterades mellan mina läkare vilken avdelning som de skulle lägga in mig på.
Det beslutades att infektionsavdelningen skulle jag till, men vi var tvungna att åka via akuten och sitta där någon timme för att skrivas in där, innan någon från infektionsavd. kom och hämtade oss. Väl uppe på infektion blev det isolering, eftersom bältros kunde smitta till icke friska personer, kanyl i armen och medicin intravenöst var 6:e timme. Denna medicin skulle intas så i minst 5 dygn, vilket gjorde att jag tillbringade 7 dagar i detta rum utan att få gå utanför dörren, men hustru och barn samt några andra vågade sig dit och hälsade på vilket var härligt.
Annars hade tiden gått ganska sakta, även om man sov ganska mycket, var nog lite john blund i medicinen.
Måste också säga att bältros och dess värk är det tuffaste jag upplevt, kan också säga att värken finns fortfarande kvar till och från men inte lika kraftigt, så man äter fortfarande nu 8 mån. efter värktabletter varje dag.
Att jämföra med att byta en lunga var smärtan efter den operationen väldigt liten jämfört med detta.
Nu blir det inte mer denna gången, men jag lovar att det kommer mera.
Nu får ni älska varandra och må gott. Kramar från Stig
Första tankarna är ju då om man klarar besiktningen, eller har något blivit så mycket sämre så de inte kan göra en ny operation ???? Nästa tanke var ju att den förra operationen, det var ju faktiskt en hel del smärtor efter det att man vaknade upp, samtidigt som känslan att kunna andas riktigt var helt enorm, men smärtan går ju över.
Efter några dagar fick jag besked om att de hade upptäckt en svampinfektion i lungan när de tog proverna, som de ville behandla med något som hette Fluconaxol (tror jag) är inte så duktig på de där namnen.
Det var ingen rolig medicin, om nu någon kan vara det, för man mådde skit ett par timmar efter att man tagit den.
Nu började kallelserna till de olika testerna att komma, kontraströntgen av lungorna var först ut. Tandläkaren var veckan efter och ytterligare 2 veckor senare skulle det tas ett 30-tal provrör med blod. Ner till röntgen
måndagen den 17 maj, gick bra.
När jag sedan vaknade på tisdag morgon hade ja fått hudutslag vid höger öra, ner på halsen och hakan samt i hårbottnen, samtidigt som tungan och halsen kändes svullen, vilket gjorde det jobbigt att andas.
Ringde till lung och allergimottagningen, det fanns ingen tid att träffa läkaren förrän på torsdag, jag fick svar att prova med Clarityn, ett receptfritt allergipiller så länge.
Tisdag kväll och natten till onsdag blev en upplevelse som inte glöms bort i första taget, det värkte i huvudet som om man stack med glödheta nålar i olika omgångar, åt alvedon emellan attackerna och försökte sova.
Onsdagen och natten till torsdag blev det inte bättre utan pågick i samma takt fast nu gjorde det ändå ondare när det stack till, tårarna sprutade och inte mycket sova. Skulle inte pillerna börja värka någon gång? När torsdagen äntligen kom så märkte jag att det var blodfläckar på kudden så det hade börjat blöda från utslagen i huvudet.
Torsdag förmiddag körde Linda mig ner till mottagningen, när vi kom in till läkaren så tittade hon i 5 sek och sa att detta kan jag inte säga vad det kan vara. Hon ringde direkt upp till öronmottagningen för att någon läkare där skulle kunna kolla vad det var. Med Linda som chaufför blev det rullstolsrally upp till öron.
Där tog de hand om mig med en gång, först kollade en ganska ny läkare på mig, men hon var inte riktigt säker på vad det var så hon kallade in en kollega, hon tittade lite och frågade om jag hade haft vattenkoppor som liten, ja det har jag svarade jag, då kom det direkt ett svar att jag fått bältros, fick vänta en stund medan det diskutterades mellan mina läkare vilken avdelning som de skulle lägga in mig på.
Det beslutades att infektionsavdelningen skulle jag till, men vi var tvungna att åka via akuten och sitta där någon timme för att skrivas in där, innan någon från infektionsavd. kom och hämtade oss. Väl uppe på infektion blev det isolering, eftersom bältros kunde smitta till icke friska personer, kanyl i armen och medicin intravenöst var 6:e timme. Denna medicin skulle intas så i minst 5 dygn, vilket gjorde att jag tillbringade 7 dagar i detta rum utan att få gå utanför dörren, men hustru och barn samt några andra vågade sig dit och hälsade på vilket var härligt.
Annars hade tiden gått ganska sakta, även om man sov ganska mycket, var nog lite john blund i medicinen.
Måste också säga att bältros och dess värk är det tuffaste jag upplevt, kan också säga att värken finns fortfarande kvar till och från men inte lika kraftigt, så man äter fortfarande nu 8 mån. efter värktabletter varje dag.
Att jämföra med att byta en lunga var smärtan efter den operationen väldigt liten jämfört med detta.
Nu blir det inte mer denna gången, men jag lovar att det kommer mera.
Nu får ni älska varandra och må gott. Kramar från Stig
Onsdagen den 9 / 2 2011 Ny vecka har passerat
Efter den händelserika helgen som jag berättade om förra veckan, har det gått en vecka till och det gör ju att tiden till målet minskat med en vecka, bara 77 veckor kvar tills trolig uppsättning på väntelistan för ny transplantation, "är ju snart dags".
Tillbaka till vad som hände under v.5. Denna vecka var en mellanvecka där det inte var så mycket olika saker att passa utöver de vanliga dagliga sysslorna.
Måndagen var en dag med ganska mycket vila som det alltid blir efter en aktiv helg, man har det då mycket jobbigare med andningen, då är värdena på blåset lite neråt igen, så fort man ska utföra några enkla saker så blir det pust och flås direkt.
På måndagar slutar Linda skolan redan vid halv 12 så då får man lite trevligt sällskap på eftermiddagen, och så tar vi lite siesta framåt 2-tiden, efter den blir det att fixa lite mat.
Tisdagen blir denna vecka den händelserikaste dagen, för efter morgonbestyren, kom Anna hem för lämna av lite hundar, så då fick man två fyrbenta sällskapsdamer att kela med, hon skulle in till stan och göra lite ärenden.
Så idag blev det skjuts av henne till sjukgymnastiken, den funkade kanonbra, både skjutsen och gymnastiken.
Nu märks det där också att man höjt sin prestanda ett snäpp, vilket känns helt underbart även om det bara är någon procent bättre, ibland är det faktiskt så att det känns jobbigt för musklerna innan luften tar helt slut.
Var en tid sedan det kändes så.
Onsdag,Torsdag hände inget speciellt, men på fredagen fick jag ett trevligt besök mitt på dagen, för då kom min härliga jobbarkompis Carina med fikapåsen i högsta hugg, och ville ha kaffe.
Det blev en trevlig pratstund som varade i ungefär 1 kopp, påtår, 3-tår, 4-tår till och med tror jag, eller för att säga 2 ½ timme där vi ventilerade det mesta. Hon hade också med sig en del böcker som jag fick, frågan är bara när man ska hinna läsa dessa, nu när man blivit bloggare. Tack så jättemycket Carina.
Blev lite sittande på rygg efter detta besök innan det blev dags att tänka på lite middagsmat till Anki och Linda, innan de skulle på innebandymatch, Linda skulle spela borta mot Älmhult. Kvällen fortlöpte med postkoden och Lets Dance på Tv tillsammans med Pepsi (katten) och en öl, innan de kom tillbaka. "Hurra luften räckte hela dagen".
Lördagen var en lugn dag för mig, fixade lite justeringar i duschblandaren, för det blev inte riktigt varmt vatten när man duschade. Däremot för min kära hustru var det en dag fylld av eget arbete, såsom städning, fönsterputsning, och se, det blev jättefint här hemma som vanligt. På kvällen blev det lite kvällsmys med en god köttbit och Hasselbackspotatis, perfekt tillagat av Anki, lite vin eller öl till detta samt sällskap av Linda och Erik, så förflöt lördagen, en bra dag med bra blås.
Söndagen blev som han med skägget ovanför molnen en gång i tiden har sagt, vilodag.
Framemot kvällen kom Anna med resväska och hundarna Lowa och Milwa för att för en tid på 10 veckor flytta hem till Mamma,Pappa och lillasyster eftersom hon skall praktisera i en butik Växjö. Det blir lite dyrt och jobbigt att pendla mellan Uthövdan och Växjö, så nu har vi en inneboende i veckorna.
Nu är det slut för denna gången, men kommer tillbaka imorgon med lite nytt från backspegeln, och då blir det mer spännande än vad denna veckorapport hade att bjuda på.
Tack alla som följer detta, jag tycker det är jättekul att höra att så många tar sig tid att läsa min blogg, och de trevliga kommentarerna som kommer.
Var rädda om Er och alla andra. Hejdå från Stig
Tillbaka till vad som hände under v.5. Denna vecka var en mellanvecka där det inte var så mycket olika saker att passa utöver de vanliga dagliga sysslorna.
Måndagen var en dag med ganska mycket vila som det alltid blir efter en aktiv helg, man har det då mycket jobbigare med andningen, då är värdena på blåset lite neråt igen, så fort man ska utföra några enkla saker så blir det pust och flås direkt.
På måndagar slutar Linda skolan redan vid halv 12 så då får man lite trevligt sällskap på eftermiddagen, och så tar vi lite siesta framåt 2-tiden, efter den blir det att fixa lite mat.
Tisdagen blir denna vecka den händelserikaste dagen, för efter morgonbestyren, kom Anna hem för lämna av lite hundar, så då fick man två fyrbenta sällskapsdamer att kela med, hon skulle in till stan och göra lite ärenden.
Så idag blev det skjuts av henne till sjukgymnastiken, den funkade kanonbra, både skjutsen och gymnastiken.
Nu märks det där också att man höjt sin prestanda ett snäpp, vilket känns helt underbart även om det bara är någon procent bättre, ibland är det faktiskt så att det känns jobbigt för musklerna innan luften tar helt slut.
Var en tid sedan det kändes så.
Onsdag,Torsdag hände inget speciellt, men på fredagen fick jag ett trevligt besök mitt på dagen, för då kom min härliga jobbarkompis Carina med fikapåsen i högsta hugg, och ville ha kaffe.
Det blev en trevlig pratstund som varade i ungefär 1 kopp, påtår, 3-tår, 4-tår till och med tror jag, eller för att säga 2 ½ timme där vi ventilerade det mesta. Hon hade också med sig en del böcker som jag fick, frågan är bara när man ska hinna läsa dessa, nu när man blivit bloggare. Tack så jättemycket Carina.
Blev lite sittande på rygg efter detta besök innan det blev dags att tänka på lite middagsmat till Anki och Linda, innan de skulle på innebandymatch, Linda skulle spela borta mot Älmhult. Kvällen fortlöpte med postkoden och Lets Dance på Tv tillsammans med Pepsi (katten) och en öl, innan de kom tillbaka. "Hurra luften räckte hela dagen".
Lördagen var en lugn dag för mig, fixade lite justeringar i duschblandaren, för det blev inte riktigt varmt vatten när man duschade. Däremot för min kära hustru var det en dag fylld av eget arbete, såsom städning, fönsterputsning, och se, det blev jättefint här hemma som vanligt. På kvällen blev det lite kvällsmys med en god köttbit och Hasselbackspotatis, perfekt tillagat av Anki, lite vin eller öl till detta samt sällskap av Linda och Erik, så förflöt lördagen, en bra dag med bra blås.
Söndagen blev som han med skägget ovanför molnen en gång i tiden har sagt, vilodag.
Framemot kvällen kom Anna med resväska och hundarna Lowa och Milwa för att för en tid på 10 veckor flytta hem till Mamma,Pappa och lillasyster eftersom hon skall praktisera i en butik Växjö. Det blir lite dyrt och jobbigt att pendla mellan Uthövdan och Växjö, så nu har vi en inneboende i veckorna.
Nu är det slut för denna gången, men kommer tillbaka imorgon med lite nytt från backspegeln, och då blir det mer spännande än vad denna veckorapport hade att bjuda på.
Tack alla som följer detta, jag tycker det är jättekul att höra att så många tar sig tid att läsa min blogg, och de trevliga kommentarerna som kommer.
Var rädda om Er och alla andra. Hejdå från Stig
Fortsätter att titta i backspegeln, del 3
Hej igen, dags att berätta vidare.
Vi börjar med att lägga in lite bilder på hur en levande michelingubbe kan se ut,
Värsta läget. 4 dagar senare 6 dagar senare Normalt läge
Detta var alltså i slutet av november 2009, när jag sedan kom hem var det mycket ståhej om svininfluensan, och så även hemma eftersom nu hade Linda fått symptomerna som liknade detta, och då jag ringde till infektion blev det fart på sköterskan när jag talade om mitt läge.
Fick tala med en läkare omedelbart, så han skrev ut lite piller i förebyggande, eftersom jag inte visade några symptomer, fick äta lite piler i 14 dagar. Linda piggnade till och faran var över.
När Jul, nyår och trettonhelgen passerat skulle jag äntligen få försöka att börja jobba igen. (hääärligt)
Började på måndagen, gick jättebra, tiadagen ok, onsdagen skulle jag till lasarettet och ta prover på morgonen, kände att det var inte riktigt ok, så när jag kom till mottagningen togs proverna men när jag skulle blåsa spirometrin så blev det inga värden, gjorde bara ont i lungan, fanns ingen läkare där då utan fick lägga mig på en brits och vila några timmar, fick prata med min läkare vilken skickade mig direkt till röntgen. Röntgades och fick gå tillbaka till mottagningen där det konstaterades att jag hade lunginflammation i min friska lunga.
Nu blev det antibiotikakur i 14 dagar för att bli av med inflammationen, det hjälpte nog mot det de skulle, men istället fick jag nu en massa slem i lungorna och luftvägarna som inte ville ge med sig, då tog de prover för att se vad det berodde på.
Det blev då besked om att det var en bakterie som hade blivit resistent mot vanlig antibiotika. Så nu blev det dundermedicin som skulle inhalleras med en speciell inhallator med filter och grejor för den var inte så nyttig mot människorna som var i närheten.
Inhallation 3 ggr/dag i 20 dagar tror jag det var, Tobi hette medicinen iallafall och den var ingen höjdare att inhallera, den retade och det sved i halsen efter en stund och man var helt slut efter en sån omgång, men gick väl över efter en stund, bäst att inte gnälla för mycket. Jag vet inte vad den gjorde för nytta men lungkapaciteten blev inte bättre och slemhostan försvann inte,så jag tror bakterien var envisare än medicinen.
Nu glömmer vi det sjuka en stund för sedan året innan hade vi bokat en stuga i fjällen under vecka 12, och nu var den stora frågan, orkade man följa med till Lindvallen en vecka?
Jag var själv mycket tveksam men min familj, vänner och vårdpersonal hjälptes åt att intala mig att det skulle fixa sig och att ett miljöombyte skulle vara jättebra.
Sagt och gjort, så blev det. När vi sedan kom upp till Sälen och skulle hyra skidutrustning tyckte min hjärna att jag var nog så pigg att jag skulle klara av att åka lite jag också, så jag tyckte att jag skulle hyra utrustning jag med, men att hyra en hel vecka utan att veta om man orkade eller inte tyckte min hustru Anki inte var någat att tänka på, utan då kunde man låna av någon, eller hyra för en dag senare i backen, jag blev faktiskt ganska sur.
Men med facit i hand hade hon ju rätt ännu en gång, för nästa dag när de skulle ta på sig och ut i backen insåg jag att det skulle inte ens gå att få på sig en pjäxa utan att hyperventilera. Det blev lite hushållstjänster och kortare promenader blandat med inhallationer och mycket vila, men Jägermeister och öl orkade jag faktiskt både servera och förtära.
Denna veckan ångrar jag inte att jag följde med på, för det var kanonkul med dessa härliga människor som var hur fantastiska som helst, trots att man var trött och jobbig ibland. Tack alla som var med.
En månad senare skulle jag ner till Lund för att göra en skiktröntgen för att läkarna skulle se om de kunde hitta några förändringar i lungorna. Skulle också träffa läkaren för att höra om de hade några lösningar så man kunde komma tillbaka igen. Fick då besked om att det troligen var en kronisk frånstötning som nog inte gick att göra så mycket åt, fick iallafall ett piller som kanske kunde få lite bättre fart på lungan igen.
Men den enda möjligheten att det skulle bli bättre igen var enl. läkaren att göra en ny transplantation en så kallad retransplantation, vi fick frågan om det kunde vara intressant med de risker som finns, det var väl ingen tvekan, bara att köra. Detta innebar då att en utredning med en massa tester måste startas igång.
Fortsättning följer, med en hel del överraskningar. må nu så gott alla.
Vi börjar med att lägga in lite bilder på hur en levande michelingubbe kan se ut,
Värsta läget. 4 dagar senare 6 dagar senare Normalt läge
Detta var alltså i slutet av november 2009, när jag sedan kom hem var det mycket ståhej om svininfluensan, och så även hemma eftersom nu hade Linda fått symptomerna som liknade detta, och då jag ringde till infektion blev det fart på sköterskan när jag talade om mitt läge.
Fick tala med en läkare omedelbart, så han skrev ut lite piller i förebyggande, eftersom jag inte visade några symptomer, fick äta lite piler i 14 dagar. Linda piggnade till och faran var över.
När Jul, nyår och trettonhelgen passerat skulle jag äntligen få försöka att börja jobba igen. (hääärligt)
Började på måndagen, gick jättebra, tiadagen ok, onsdagen skulle jag till lasarettet och ta prover på morgonen, kände att det var inte riktigt ok, så när jag kom till mottagningen togs proverna men när jag skulle blåsa spirometrin så blev det inga värden, gjorde bara ont i lungan, fanns ingen läkare där då utan fick lägga mig på en brits och vila några timmar, fick prata med min läkare vilken skickade mig direkt till röntgen. Röntgades och fick gå tillbaka till mottagningen där det konstaterades att jag hade lunginflammation i min friska lunga.
Nu blev det antibiotikakur i 14 dagar för att bli av med inflammationen, det hjälpte nog mot det de skulle, men istället fick jag nu en massa slem i lungorna och luftvägarna som inte ville ge med sig, då tog de prover för att se vad det berodde på.
Det blev då besked om att det var en bakterie som hade blivit resistent mot vanlig antibiotika. Så nu blev det dundermedicin som skulle inhalleras med en speciell inhallator med filter och grejor för den var inte så nyttig mot människorna som var i närheten.
Inhallation 3 ggr/dag i 20 dagar tror jag det var, Tobi hette medicinen iallafall och den var ingen höjdare att inhallera, den retade och det sved i halsen efter en stund och man var helt slut efter en sån omgång, men gick väl över efter en stund, bäst att inte gnälla för mycket. Jag vet inte vad den gjorde för nytta men lungkapaciteten blev inte bättre och slemhostan försvann inte,så jag tror bakterien var envisare än medicinen.
Nu glömmer vi det sjuka en stund för sedan året innan hade vi bokat en stuga i fjällen under vecka 12, och nu var den stora frågan, orkade man följa med till Lindvallen en vecka?
Jag var själv mycket tveksam men min familj, vänner och vårdpersonal hjälptes åt att intala mig att det skulle fixa sig och att ett miljöombyte skulle vara jättebra.
Sagt och gjort, så blev det. När vi sedan kom upp till Sälen och skulle hyra skidutrustning tyckte min hjärna att jag var nog så pigg att jag skulle klara av att åka lite jag också, så jag tyckte att jag skulle hyra utrustning jag med, men att hyra en hel vecka utan att veta om man orkade eller inte tyckte min hustru Anki inte var någat att tänka på, utan då kunde man låna av någon, eller hyra för en dag senare i backen, jag blev faktiskt ganska sur.
Men med facit i hand hade hon ju rätt ännu en gång, för nästa dag när de skulle ta på sig och ut i backen insåg jag att det skulle inte ens gå att få på sig en pjäxa utan att hyperventilera. Det blev lite hushållstjänster och kortare promenader blandat med inhallationer och mycket vila, men Jägermeister och öl orkade jag faktiskt både servera och förtära.
Denna veckan ångrar jag inte att jag följde med på, för det var kanonkul med dessa härliga människor som var hur fantastiska som helst, trots att man var trött och jobbig ibland. Tack alla som var med.
En månad senare skulle jag ner till Lund för att göra en skiktröntgen för att läkarna skulle se om de kunde hitta några förändringar i lungorna. Skulle också träffa läkaren för att höra om de hade några lösningar så man kunde komma tillbaka igen. Fick då besked om att det troligen var en kronisk frånstötning som nog inte gick att göra så mycket åt, fick iallafall ett piller som kanske kunde få lite bättre fart på lungan igen.
Men den enda möjligheten att det skulle bli bättre igen var enl. läkaren att göra en ny transplantation en så kallad retransplantation, vi fick frågan om det kunde vara intressant med de risker som finns, det var väl ingen tvekan, bara att köra. Detta innebar då att en utredning med en massa tester måste startas igång.
Fortsättning följer, med en hel del överraskningar. må nu så gott alla.
Tisdagen den 1 / 2 2011 Lite om livet i veckan som gått
Tisdagen den 25/1
Denna dag började enligt de vanliga rutinerna, kändes faktiskt helt ok, så känslan blev att det gick mycket lättare att komma upp. Idag var det mycket som skulle hinnas med enligt agendan.
Först en dusch, vilket är något av det mest ansträngande, eftersom man ska tvätta håret med armarna uppåt en tid så blir det skitjobbigt, lugna ner andningen en stund, tvåla in överkroppen och sen pust och stånk en stund, skölj av, tvåla in underkroppen,sätt dig på pallen, pusta, tvåla in benen och fötterna,(varför ska de sitta så långt ner)? resa sig och skölja av sig, pusta en stund med handduken runt sig sen torka sig i omgångar för att sedan sätta sig och vila en stund innan nästa prövning som är att ta sig upp för trappan från källaren till övervåningen och få på sig sina kläder. Dusch och påklädning känns ungefär som när man joggade 3 km i friskt tillstånd.
Sen kom grannen som har sin lediga dag på tisdagar in och hälsade på, alltid lika trevligt med sällskap, så på med kaffehurran och starta upp ett storbak, nej kanske inte det nä. Blev nog någon pepparkaka till kaffet och en timmes snack om allt möjligt.
Efter detta blev det en stund framför datorn, kolla mail, facebook och lite spelande, under tiden blev det intag av näringsdryck och ett glas slemlösande brus. när klockan halkat över toppen och började gå utför, vilket måste gå fortare än uppför. Det hade blivit dags att fixa lite lunch, och vila en stund samt inhallera lite innan eftermiddagens program drar igång.
En bil med ljusblå dekaler med serviceresor på sidan gled upp vid 13.30 för att transportera mig till lasarettet för att träffa en kurator kl. 14.00 för att ventilera bra och dåliga saker som cirkulerar runt däruppe under håret.
Det blev en timmes givande samtal, så vi höll på att glömma att sjukgymnastiken började vid 15.00 i andra änden av lasarettet. Det blev ett rullatorrace i kulverterna på lasarettet, gå 20-25 met, vila, gå 20-25 met, vila, det är väl detta som kallas intervallträning, kom till mina härliga sjukgymnaster fem över tre med andan i halsen, nej jag tror den var nog mycket högre än så, lugnade ner mig i 5 min sen körde vi en timme rörelseträning.
Kvart över fyra kom min älskade hustru och hämtade mig för att sedan åka hem och äta lite mat, sen behövdes det vilas en stund innan kvällen kom. Lite tv, inallera och medicinering enl. dagligt program.
Idag onsdag visste vi det skulle bli en tuff dag, upp vid 06.30 för morgonrutinerna, när de är klara så ska jag och min dotter Linda bli skjutsade till stationen i Växjö för att ta tåget 08.11 till Alvesta för att sedan byta till tåget mot Stockholm för att göra ett återbesök på St. Eriks ögonsjukhus i Stockholm.
Under denna resan har vi rullstolen med oss för att det blir för långa promenader annars, min duktiga chaufför till denna rullande racer och sällskapsdam är Linda. Tåget fungerade med endast 20 min. försening i Alvesta för att sedan vara framme i storstaden vid 12.10, Plats i stolen för att komma ut till en taxi, fick tag i en som inte körde en kilometer över 25 km/h under hela resan, som tur va är det inte mer än 4-5 km att åka. skulle ju försöka hinna äta lite innan läkarbesöket vid 13.00. Allt såg jättebra ut i ögat enl. läkaren.
Efter 1 timme blev det ny taxi till stationen för hemfärd, Kom till Alvesta vid 19.00 bara en halvtimme försenat, där hämtade Anki oss för transport hem, borta bra men hemma bäst, skönt att sätta sig på ryggen. Resan gick jättebra tack vare en suverän dotter under tågresan, och en hustru som lämnar och hämtar. Tack,tack,tack.
Torsdag, fredag blev det mycket vila och slappande, lite migrän, brukar bli så efter att man kört hårt en dag.
Lördagen drog igång på ett lugnt och varsamt sätt, äldsta dottern Anna och hennes sambo Tobias tyckte att de skulle hälsa på för lite kortspel och några öl på kvällen, yngsta dottern Linda och hennes kille Erik hängde också på, bara sonen med sambo som hade bokat lite annat. Men först till bowlinghallen och titta när de båda tjejerna skulle spela seriematch i bowling, damallsvenskan, vilket de gjorde med bravur efersom de vann. kanonbra !!
När vi sedan kom hem blev det en härlig fläskfilégryta och tagliatelli som komponerats av Anki, därefter blev det kortspel av alla de slag, varvat med efterrätt, lite gottgottt till kaffet och som sagt några öl, för att vid ca 01.30 komma på att det blivit sovdags, iallafall för mig, men det va så roligt att jag glömt bort att bli trött tidigare. Tror de andra höll på en liten stund till. Härligt kul lördagkväll, tack alla.
Söndagen innehöll en liten plåtslagare där uppe som jobbade hela förmiddagen, lite aj aj, men självförvållat som man säger, det var ju så när man va frisk också, har faktiskt varit det fast det var längesen. Däremot verkar mina lungor gilla detta, för på kvällen när jag blåste i spirometrimätaren så visade den jättebra värden, känns bra för jag tycker faktiskt att det blir lite lättare för varje vecka, Jag tycker det är HÄRLIGT... är det månne att vi går mot ljusare tider och vårens känslor, bara några månader till.
Tack för denna vecka alla nära och kära. Se till att va rädda om Er. Hörs igen.
Denna dag började enligt de vanliga rutinerna, kändes faktiskt helt ok, så känslan blev att det gick mycket lättare att komma upp. Idag var det mycket som skulle hinnas med enligt agendan.
Först en dusch, vilket är något av det mest ansträngande, eftersom man ska tvätta håret med armarna uppåt en tid så blir det skitjobbigt, lugna ner andningen en stund, tvåla in överkroppen och sen pust och stånk en stund, skölj av, tvåla in underkroppen,sätt dig på pallen, pusta, tvåla in benen och fötterna,(varför ska de sitta så långt ner)? resa sig och skölja av sig, pusta en stund med handduken runt sig sen torka sig i omgångar för att sedan sätta sig och vila en stund innan nästa prövning som är att ta sig upp för trappan från källaren till övervåningen och få på sig sina kläder. Dusch och påklädning känns ungefär som när man joggade 3 km i friskt tillstånd.
Sen kom grannen som har sin lediga dag på tisdagar in och hälsade på, alltid lika trevligt med sällskap, så på med kaffehurran och starta upp ett storbak, nej kanske inte det nä. Blev nog någon pepparkaka till kaffet och en timmes snack om allt möjligt.
Efter detta blev det en stund framför datorn, kolla mail, facebook och lite spelande, under tiden blev det intag av näringsdryck och ett glas slemlösande brus. när klockan halkat över toppen och började gå utför, vilket måste gå fortare än uppför. Det hade blivit dags att fixa lite lunch, och vila en stund samt inhallera lite innan eftermiddagens program drar igång.
En bil med ljusblå dekaler med serviceresor på sidan gled upp vid 13.30 för att transportera mig till lasarettet för att träffa en kurator kl. 14.00 för att ventilera bra och dåliga saker som cirkulerar runt däruppe under håret.
Det blev en timmes givande samtal, så vi höll på att glömma att sjukgymnastiken började vid 15.00 i andra änden av lasarettet. Det blev ett rullatorrace i kulverterna på lasarettet, gå 20-25 met, vila, gå 20-25 met, vila, det är väl detta som kallas intervallträning, kom till mina härliga sjukgymnaster fem över tre med andan i halsen, nej jag tror den var nog mycket högre än så, lugnade ner mig i 5 min sen körde vi en timme rörelseträning.
Kvart över fyra kom min älskade hustru och hämtade mig för att sedan åka hem och äta lite mat, sen behövdes det vilas en stund innan kvällen kom. Lite tv, inallera och medicinering enl. dagligt program.
Idag onsdag visste vi det skulle bli en tuff dag, upp vid 06.30 för morgonrutinerna, när de är klara så ska jag och min dotter Linda bli skjutsade till stationen i Växjö för att ta tåget 08.11 till Alvesta för att sedan byta till tåget mot Stockholm för att göra ett återbesök på St. Eriks ögonsjukhus i Stockholm.
Under denna resan har vi rullstolen med oss för att det blir för långa promenader annars, min duktiga chaufför till denna rullande racer och sällskapsdam är Linda. Tåget fungerade med endast 20 min. försening i Alvesta för att sedan vara framme i storstaden vid 12.10, Plats i stolen för att komma ut till en taxi, fick tag i en som inte körde en kilometer över 25 km/h under hela resan, som tur va är det inte mer än 4-5 km att åka. skulle ju försöka hinna äta lite innan läkarbesöket vid 13.00. Allt såg jättebra ut i ögat enl. läkaren.
Efter 1 timme blev det ny taxi till stationen för hemfärd, Kom till Alvesta vid 19.00 bara en halvtimme försenat, där hämtade Anki oss för transport hem, borta bra men hemma bäst, skönt att sätta sig på ryggen. Resan gick jättebra tack vare en suverän dotter under tågresan, och en hustru som lämnar och hämtar. Tack,tack,tack.
Torsdag, fredag blev det mycket vila och slappande, lite migrän, brukar bli så efter att man kört hårt en dag.
Lördagen drog igång på ett lugnt och varsamt sätt, äldsta dottern Anna och hennes sambo Tobias tyckte att de skulle hälsa på för lite kortspel och några öl på kvällen, yngsta dottern Linda och hennes kille Erik hängde också på, bara sonen med sambo som hade bokat lite annat. Men först till bowlinghallen och titta när de båda tjejerna skulle spela seriematch i bowling, damallsvenskan, vilket de gjorde med bravur efersom de vann. kanonbra !!
När vi sedan kom hem blev det en härlig fläskfilégryta och tagliatelli som komponerats av Anki, därefter blev det kortspel av alla de slag, varvat med efterrätt, lite gottgottt till kaffet och som sagt några öl, för att vid ca 01.30 komma på att det blivit sovdags, iallafall för mig, men det va så roligt att jag glömt bort att bli trött tidigare. Tror de andra höll på en liten stund till. Härligt kul lördagkväll, tack alla.
Söndagen innehöll en liten plåtslagare där uppe som jobbade hela förmiddagen, lite aj aj, men självförvållat som man säger, det var ju så när man va frisk också, har faktiskt varit det fast det var längesen. Däremot verkar mina lungor gilla detta, för på kvällen när jag blåste i spirometrimätaren så visade den jättebra värden, känns bra för jag tycker faktiskt att det blir lite lättare för varje vecka, Jag tycker det är HÄRLIGT... är det månne att vi går mot ljusare tider och vårens känslor, bara några månader till.
Tack för denna vecka alla nära och kära. Se till att va rädda om Er. Hörs igen.
