Mitt liv utan luft!

Nu kör vi på en stund till och tittar vad som kan hända.
Onsdagen den 26 maj blev jag utsläppt från mitt hotellrum på infektionskliniken, måste passa på att tacka för att de som servade på detta hotell skötte detta utmärkt, jättemysig personal även här, konstigt att jag alltid får bo på de hotellen med den bästa servicen, men man är väl född med matjord i fickorna.

Nu fortsätter vi med testerna för att se om man klarar besiktningen för kommande operation, men börjar med ett besök hos ögonläkaren, vilket inte ingår i testerna utan beror på att jag vid läkarbesöket i Lund tyckte att mina ögon var trötta och såg lite suddigt ibland.

Fick då en remiss för att kolla detta, på morgonen den 1 juni skulle jag vara där, fick träffa en sköterska som kollade synen och gav mig sedan några droppar i ögonen, sen in till läkaren för att han skulle titta lite i ögonen och se vad det suddiga kunde bero på.
Han kollade och talade då om att det berodde nog på att mina ögon var torra och rekommenderade lite salva, men samtidigt hade han upptäckt en liten fläck inne i ögat som han ville kolla vidare på, kunde vara ett födelsemärke eller något annat.
Han skulle prata med en kollega som kunde göra ett ultraljud för att kunna se bättre, så det skulle komma en ny kallelse.

2 juni:
Dagen efter ögonkollen skulle det tas några blodprover på lungmedicin, närmare bestämt ca. 25 rör som skulle ge resultat om mina värden. Skulle vara fastande sedan dagen innan och på plats kl. 08.00.
Anki skötte transporten denna gång både med bil och sedan vidare med fyrhjulingstransporten inne på lasarettet.
När vi ankom slutstationen stod det som vanligt en glatt leende sköterska där och tog emot, hon tyckte att eftersom vi skulle ta några helrör idag så var det bäst att sätta en kanyl i armen och tappa ut ur.

Var bara lite problem med att blodet var nog slut innan vi ens börjat, för när hon satt kanylen så skulle hon försöka få ut något, men inte mer än några droppar kom det. Den hade nog inte hamnat inne i kärlet riktigt trodde hon så hon försökte på ett annat ställe, men det fanns inget blod där heller.
Nu tyckte hon att någon annan fick försöka så in kom en annan sköterska och valde ett nytt kärl att sticka i, men inget där heller, ett försök till på nästa ställe, nej min kropp ville inte lämna ifrån sig något blod. Torr i halsen som en öken, men fick inte dricka eller äta förrän proverna var klara. Klockan hade blivit halv tio.

Nu blev det rullstolsrrace upp till intensiven för att där var de duktiga på att sätta kanyler, när vi letat lite efter någon som kunde fixa detta så kom en tjej med stora vagnen, hon valde översidan på handen, men träffade på en nerv när hon försökte gräva sig in i kärlet som inte ville samarbeta, så det gjorde ont kan jag säga. Men när den väl var på plats så tack och adjö, ner till mottagningen med däckskrik i kurvorna, fram med rören och tappa ur, funkade faktiskt på 4-5 rör, sedan var det slut där också. Nu tänkte de igen, vad ska vi hitta på?

Plats i rullstolen igen, för nu skulle vi upp till dagvårdsavdelningen för där satte de ju kanyler på löpande band. Kom dit och fick lägga mig i en säng och vänta på sköterskan, hon kom och kollade lite, eftersom jag var väldigt kall och frös lite så hämtade de jättesköna värmedynor som de la på armar och ben, fy f....n vad skönt. Nu hade klokan blivit halv elva, lika torr i halsen och ännu hungrigare, men så kom de och gjorde det femte försöket med att få dit en kanyl som funkade, fanns snart ingenstans att sticka. Den kom på plats, de provade den och helt ok.

Ner till mottagningen igen, fram med resterande rör och så kunde de få ett par rör till men sen slut igen. Nu kändes det ganska jobbigt både för mig och sköterskan, då provade hon den kanylen som hon satte först och låtit vara kvar, och ser man på, lite genomspolning och sen funkade den perfekt, fick ut någon röd vätska som fyllde alla rören, detta var skööönt. Nu fick jag dricka lite vatten, klart vid 11.00 åka hem och äta frukost, eller brunch kanske det heter vid den tiden. Beundrar Anki som satt där hela tiden, känns alltid tryggt.

Dagen efter detta evenemang var man ganska trött och kände sig som en mindre nåldyna, såg också ut som armarna blivit kavlade med en sån där brödkavel med piggar på, för eftersom man äter ganska mycket kortison så får man jättelätt blåmärken, men dom försvinner ju.

Fredagen den 4 juni stod det på agendan att idag skulle jag vara på avd. Klinisk fysiologi tror jag det heter. 10.30 var jag där för att de skulle göra en riktig spirometrimätning med väldigt noggranna instrument samt test under belastning.
Mätningen går till så att man får sätta sig i en liten glasbur, och där finns ett munstycke med några slangar på som man ska blåsa i. Man andas först som vanligt för att sedan blåsa ut all luft man kan, sen det största andetaget man kan för att fylla lungorna och sen blåsa ut så fort och länge man kan, blir inte så länge för mig men detta tar slut på alla krafter, tar flera min efter detta innan man har lugnat ner andningen och paniken lagt sig.
Men sköterskan var helt underbart duktig på att få mig att lugna ner andningen och förklara inför varje moment.

Detta skall man göra 3-4 gånger för att de ska få så riktiga värden som möjligt, efter dessa känns det som man upplevt en nära dödenupplevelse, man är helt slut. Mina värden höll sig så långt ner på skalan att graderingen var nästan slut. Innebar visserligen att de var så låga så det fanns ingen anledning att göra någon test med belastning vilket jag tyckte var toppen, för det är en sån där hemsk upplevelse till.

Detta var en tuff en och en halv vecka, med tanke på att man hela tiden hade smärtor av bältrosen också.

Nu blir det inte mer denna gång till Er mina trogna bloggläsare, men sköter ni Er och tar hand om varandra så lovar jag att det kommer mera.  Kramas lite mera, hälsar Stig