Fortsätter att titta i backspegeln, del 3
Hej igen, dags att berätta vidare.
Vi börjar med att lägga in lite bilder på hur en levande michelingubbe kan se ut,
Värsta läget. 4 dagar senare 6 dagar senare Normalt läge
Detta var alltså i slutet av november 2009, när jag sedan kom hem var det mycket ståhej om svininfluensan, och så även hemma eftersom nu hade Linda fått symptomerna som liknade detta, och då jag ringde till infektion blev det fart på sköterskan när jag talade om mitt läge.
Fick tala med en läkare omedelbart, så han skrev ut lite piller i förebyggande, eftersom jag inte visade några symptomer, fick äta lite piler i 14 dagar. Linda piggnade till och faran var över.
När Jul, nyår och trettonhelgen passerat skulle jag äntligen få försöka att börja jobba igen. (hääärligt)
Började på måndagen, gick jättebra, tiadagen ok, onsdagen skulle jag till lasarettet och ta prover på morgonen, kände att det var inte riktigt ok, så när jag kom till mottagningen togs proverna men när jag skulle blåsa spirometrin så blev det inga värden, gjorde bara ont i lungan, fanns ingen läkare där då utan fick lägga mig på en brits och vila några timmar, fick prata med min läkare vilken skickade mig direkt till röntgen. Röntgades och fick gå tillbaka till mottagningen där det konstaterades att jag hade lunginflammation i min friska lunga.
Nu blev det antibiotikakur i 14 dagar för att bli av med inflammationen, det hjälpte nog mot det de skulle, men istället fick jag nu en massa slem i lungorna och luftvägarna som inte ville ge med sig, då tog de prover för att se vad det berodde på.
Det blev då besked om att det var en bakterie som hade blivit resistent mot vanlig antibiotika. Så nu blev det dundermedicin som skulle inhalleras med en speciell inhallator med filter och grejor för den var inte så nyttig mot människorna som var i närheten.
Inhallation 3 ggr/dag i 20 dagar tror jag det var, Tobi hette medicinen iallafall och den var ingen höjdare att inhallera, den retade och det sved i halsen efter en stund och man var helt slut efter en sån omgång, men gick väl över efter en stund, bäst att inte gnälla för mycket. Jag vet inte vad den gjorde för nytta men lungkapaciteten blev inte bättre och slemhostan försvann inte,så jag tror bakterien var envisare än medicinen.
Nu glömmer vi det sjuka en stund för sedan året innan hade vi bokat en stuga i fjällen under vecka 12, och nu var den stora frågan, orkade man följa med till Lindvallen en vecka?
Jag var själv mycket tveksam men min familj, vänner och vårdpersonal hjälptes åt att intala mig att det skulle fixa sig och att ett miljöombyte skulle vara jättebra.
Sagt och gjort, så blev det. När vi sedan kom upp till Sälen och skulle hyra skidutrustning tyckte min hjärna att jag var nog så pigg att jag skulle klara av att åka lite jag också, så jag tyckte att jag skulle hyra utrustning jag med, men att hyra en hel vecka utan att veta om man orkade eller inte tyckte min hustru Anki inte var någat att tänka på, utan då kunde man låna av någon, eller hyra för en dag senare i backen, jag blev faktiskt ganska sur.
Men med facit i hand hade hon ju rätt ännu en gång, för nästa dag när de skulle ta på sig och ut i backen insåg jag att det skulle inte ens gå att få på sig en pjäxa utan att hyperventilera. Det blev lite hushållstjänster och kortare promenader blandat med inhallationer och mycket vila, men Jägermeister och öl orkade jag faktiskt både servera och förtära.
Denna veckan ångrar jag inte att jag följde med på, för det var kanonkul med dessa härliga människor som var hur fantastiska som helst, trots att man var trött och jobbig ibland. Tack alla som var med.
En månad senare skulle jag ner till Lund för att göra en skiktröntgen för att läkarna skulle se om de kunde hitta några förändringar i lungorna. Skulle också träffa läkaren för att höra om de hade några lösningar så man kunde komma tillbaka igen. Fick då besked om att det troligen var en kronisk frånstötning som nog inte gick att göra så mycket åt, fick iallafall ett piller som kanske kunde få lite bättre fart på lungan igen.
Men den enda möjligheten att det skulle bli bättre igen var enl. läkaren att göra en ny transplantation en så kallad retransplantation, vi fick frågan om det kunde vara intressant med de risker som finns, det var väl ingen tvekan, bara att köra. Detta innebar då att en utredning med en massa tester måste startas igång.
Fortsättning följer, med en hel del överraskningar. må nu så gott alla.
Vi börjar med att lägga in lite bilder på hur en levande michelingubbe kan se ut,
Värsta läget. 4 dagar senare 6 dagar senare Normalt läge
Detta var alltså i slutet av november 2009, när jag sedan kom hem var det mycket ståhej om svininfluensan, och så även hemma eftersom nu hade Linda fått symptomerna som liknade detta, och då jag ringde till infektion blev det fart på sköterskan när jag talade om mitt läge.
Fick tala med en läkare omedelbart, så han skrev ut lite piller i förebyggande, eftersom jag inte visade några symptomer, fick äta lite piler i 14 dagar. Linda piggnade till och faran var över.
När Jul, nyår och trettonhelgen passerat skulle jag äntligen få försöka att börja jobba igen. (hääärligt)
Började på måndagen, gick jättebra, tiadagen ok, onsdagen skulle jag till lasarettet och ta prover på morgonen, kände att det var inte riktigt ok, så när jag kom till mottagningen togs proverna men när jag skulle blåsa spirometrin så blev det inga värden, gjorde bara ont i lungan, fanns ingen läkare där då utan fick lägga mig på en brits och vila några timmar, fick prata med min läkare vilken skickade mig direkt till röntgen. Röntgades och fick gå tillbaka till mottagningen där det konstaterades att jag hade lunginflammation i min friska lunga.
Nu blev det antibiotikakur i 14 dagar för att bli av med inflammationen, det hjälpte nog mot det de skulle, men istället fick jag nu en massa slem i lungorna och luftvägarna som inte ville ge med sig, då tog de prover för att se vad det berodde på.
Det blev då besked om att det var en bakterie som hade blivit resistent mot vanlig antibiotika. Så nu blev det dundermedicin som skulle inhalleras med en speciell inhallator med filter och grejor för den var inte så nyttig mot människorna som var i närheten.
Inhallation 3 ggr/dag i 20 dagar tror jag det var, Tobi hette medicinen iallafall och den var ingen höjdare att inhallera, den retade och det sved i halsen efter en stund och man var helt slut efter en sån omgång, men gick väl över efter en stund, bäst att inte gnälla för mycket. Jag vet inte vad den gjorde för nytta men lungkapaciteten blev inte bättre och slemhostan försvann inte,så jag tror bakterien var envisare än medicinen.
Nu glömmer vi det sjuka en stund för sedan året innan hade vi bokat en stuga i fjällen under vecka 12, och nu var den stora frågan, orkade man följa med till Lindvallen en vecka?
Jag var själv mycket tveksam men min familj, vänner och vårdpersonal hjälptes åt att intala mig att det skulle fixa sig och att ett miljöombyte skulle vara jättebra.
Sagt och gjort, så blev det. När vi sedan kom upp till Sälen och skulle hyra skidutrustning tyckte min hjärna att jag var nog så pigg att jag skulle klara av att åka lite jag också, så jag tyckte att jag skulle hyra utrustning jag med, men att hyra en hel vecka utan att veta om man orkade eller inte tyckte min hustru Anki inte var någat att tänka på, utan då kunde man låna av någon, eller hyra för en dag senare i backen, jag blev faktiskt ganska sur.
Men med facit i hand hade hon ju rätt ännu en gång, för nästa dag när de skulle ta på sig och ut i backen insåg jag att det skulle inte ens gå att få på sig en pjäxa utan att hyperventilera. Det blev lite hushållstjänster och kortare promenader blandat med inhallationer och mycket vila, men Jägermeister och öl orkade jag faktiskt både servera och förtära.
Denna veckan ångrar jag inte att jag följde med på, för det var kanonkul med dessa härliga människor som var hur fantastiska som helst, trots att man var trött och jobbig ibland. Tack alla som var med.
En månad senare skulle jag ner till Lund för att göra en skiktröntgen för att läkarna skulle se om de kunde hitta några förändringar i lungorna. Skulle också träffa läkaren för att höra om de hade några lösningar så man kunde komma tillbaka igen. Fick då besked om att det troligen var en kronisk frånstötning som nog inte gick att göra så mycket åt, fick iallafall ett piller som kanske kunde få lite bättre fart på lungan igen.
Men den enda möjligheten att det skulle bli bättre igen var enl. läkaren att göra en ny transplantation en så kallad retransplantation, vi fick frågan om det kunde vara intressant med de risker som finns, det var väl ingen tvekan, bara att köra. Detta innebar då att en utredning med en massa tester måste startas igång.
Fortsättning följer, med en hel del överraskningar. må nu så gott alla.
Kommentarer
Skrivit av: Mita
Även om det är jobbigt för dig/er så känns det som om den positiva andan ändå slår igenom. Det är jätteintressant att läsa om din/er resa även om man han hört delar av den tidigare. Sköt om dig!
Kram Mita med familj
Trackback
