Mitt liv utan luft!

Vi fortsätter från sommaren 2009, där vi stannade sist. Denna sommaren bestämde vi att ställa husvagnen på Köpingsbaden på Öland under 4 veckor i juli. Det började väl inte så bra med den planeringen, för taket på vår nya altan skulle varit klar innan vi åkte, men den blev lite försenad tack vare att sonen Peter som hjälpte till att bygga fick jobb och fick börja direkt, vilket var jättekul, inte så lätt att få jobb direkt efter skolan. Så gick vecka 1 av 4, och vecka 2 blev också avkortad, nu var det Linda som blev sjuk, även andra kan bli sjuka ibland.
Fredagen kom och det blev avresa till Öland, Väl framme för avkopplingen konstaterade vi att det regnat ganska rejält där också, vilket innebar att i förtältet stod det ganska mycket vatten, men Anki skyfflade ut vattnet och torkade upp.

Nu började en bra period på 2 veckor med Sol, Bad och Åskskurar. När det sedan blev söndag sista veckan var dags att packa ihop allt och dra hemåt, just då vaknar man med migrän kan inte resa sig utan att kräkas, stackars Anki fixar allt själv, river förtälte packar in, kopplar på vagnen och kör den hem med mig ihopvikt illamående med huvudvärk i passagerarstolen. Hon fixade detta så perfekt, hon är helt otroligt duktig.

Sensommaren och hösten rullade på med att arbeta halvtid övningsköra med Linda på motorcykeln för hon fick börja på sin mc-utbildning, lite snickrande på altanen för andning och orken var fortfarande så bra att man klarade detta, men den sjönk sen ytterligare några procent neråt under hösten.

Läkarna började nu spekulera i vad det kunde bero på att mina andningsvärden och min ork minskade stegvis för varje månad som gick. Efter undersökningar och röntgen konstaterade man att det var den gamla lungan som spökade, emfyzemet ökade, och i och med detta blev lungan större och större, eftersom jag inte orkade andas ut all den gamla luften så tog den plats från den transpanterade lungan som då trycktes ihop och minskade i kapacitet.
Nu kom läkarna med en lösning som innebar att man opererade in små ventiler i den gamla lungan, som gjorde att den luft som inte andades ut skulle pysa ut genom dem. Det var bara det att man visste inte när det gick att få fram dessa ventiler, men efter några månader kom beskedet att det skulle opereras, och förhoppningarna steg för att det skulle bli bra igen. 

Den 5 november 2009 åkte jag och Anki till Lund, för att sedan göra operationen fredagen den 6 nov. de skulle placera in dessa ventiler via brontoskopi, alltså genom halsen, men man fick vara sövd som tur va. När man sen vaknade upp så kändes det faktiskt bra, fredag eftermiddag och lördagen funkade jättebra, jag var ute och promenerade utan att bli andfådd som tidigare, kanonbra,,,, Anki åkte hem för att ta hand om det dagliga hemma, och jag skulle vara kvar några dagar till för att röntgas och kollas upp lite till, för att sedan få åka hem på måndagen. 
Söndag morgon kom och med den en konstig känsla av att det var svårare att andas igen, upp till röntgen för att konstatera att det blivit punktering på lungan (den hade fallit ihop). Nu blev det till att sätta dit en dränering, en slang sticks in genom huden mellan revbenen och in i lungsäcken för att skapa ett undertryck så lungan kan lyfta sig igen. Den får man sedan ha där tills skadan på lungan har läkt. (ca 1 vecka)

Måndag morgon kom och då kände jag att det började svullna runt halsen vilket gav en liten panikkänsla att det blev svårare att få luft, kändes som man skulle kvävas, ringde på klockan så att sköterskan kom in, hon såg mig och sa bara att hon skulle kalla på en läkare. Han kom väldigt snabbt och lugnade mig med att det var luft som läckte ut från lungsäcken vid dränslangen och sedan gick in under huden, och att det känns väldigt obehagligt men är ingen fara med att jag inte skulle få luft, de orden lugnade mig lite.

Däremot kunde han inte säga hur länge detta kunde fortsätta utan att det var bara att avvakta. Jag svullnade mer och mer, började likna en michelingubbe, funderade på hur länge det skulle dröja tills jag lyfte mot taket som en gasballong. massor av personal kom och hälsade på för många hade aldrig sett något sånt här tidigare.
När det inte gav med sig de närmsta dagarna blev det till att ta bort dränslangen för att sen sätta dit en ny på ett annat ställe och hoppas på att det blev tätt. Det lyckades,
men det tog nog en 4-5 dagar tills det gått tillbaka och man började likna sig själv igen, för enda stället som luften kunde ta sig ut var genom huden under ögonen, där den är som tunnast, detta innebar att om man hostade eller rörde sig så ploppade det till och stora luftkuddar samlades under ögonen, man fick hålla ner dem för att kunna se något. Det gick senare tillbaks och 10 dagar senare fick man åka hem igen, men inget av detta hade gjort min andning bättre, för nu var det ytterligare lite sämre värden. Men så kan det gå, inte alltid att det blir bättre även om man tror och hoppas på detta. Väl hemkommen blev det till att fira jul och nyår.

Fortsättning följer......