Fortsätter titta i backspegeln del 7
Hej alla kompisar där ute, nu åker vi igen.
Sist vi slutade berättelsen var det dags för kvällsmaten, det var gott med lite mat efter denna eftermiddagen, men dagen var inte slut än.
Nu kom det en sköterska och tyckte att vi skulle sätta en kanyl inför morgondagens övningar, men som vanligt blev det inte så enkelt, efter ett par försök gav hon upp och tyckte att de får sätta den innan ingreppet imorgon.
Efter kvällsfikat fick man nya gonattkläder och 2 svampar att duscha sig med, så man inte hade några baciller som kunde ställa till det.
Efter en natts sömn var det dags för de ordinarie provtagningarna, som jag gör med 1 - 4 veckors intervaller året om. Samtidigt kom en läkare (inte samma som igår) in för att försöka ta de där blodgaserna som inte funkade igår, hon tog fram sina grejor och började leta, men att släppa ifrån sig något blod mer än proverna ville inte denna vackra kropp idag heller.
Dags för att gå till matsalen och äta lite frukost, men den blev inte långvarig, för precis när jag svalt sista tuggan på mackan så kom en sköterska och sa att jag skulle göra ultraljud på hjärtat nu med en gång, ja ja, det fanns inget i mina papper om detta, men var nog något de kommit på att det skulle göras innan kärlröntgen.
Största problemet med såna här utryckningar är att man blir stressad och då börjar andningen att stegra sig för att nå himmelska höjder, men när jag väl kom dit, inte till höjderna utan till mottagningen, så visade det sig att dessa underbara sköterskor är bra på att lugna ner mig och få en att slappna av.
Svaret på ultraljudet var bra, hjärtat fanns där och gjorde vad det skulle, perfekt.
Blev hämtad på hjärtröntgenavd. med rullstol för resa upp till rummet på avdelningen där skulle man ta på sig nattlinne bak och fram för att sedan inta ryggläge i sängen, för nu var det dags att åka vidare till kärlkransröntgen.
De körde in mig till ett operationsrum med en massa TV-apparater, blev överflyttad till ett operationsbord och blev som vanligt härligt mottagen med lugnande ord och förklaringar om vad som skulle ske, gick ju faktiskt igenom detta innan jag blev uppsatt på väntelista sist men hade ändrats en del.
Så började sköterskan med att koppla på ekg-sladdar, sätta på syremättnadsklämman på fingret och sedan tvätta med sprit i ljumsken. Då kom det in en jättetrevlig relativt ung läkare som skulle göra ingreppet, han började med att lägga en lokalbedövning där han skulle gå in med röret i pulsådern, som sedan kameran skulle glida i.
Sedan var det dags att föra in en liten vajer med kameran i änden för att följa kärlen upp i kroppen fram till hjärtat för att se så det inte fanns något problem med kärlen och hjärtat, där kunde man ligga och titta på skärmarna och se sig själv invändigt, häftigt. Nu passade de också på att ta ett blodgasprov när de ändå var inne i kärlet, eftersom de inte hittade något i armen.
Därefter skulle kärlet tätas för att inte allt blod skulle smita ut, det gjordes på ett nytt sätt denna gången genom att man proppade igen hålet med en liten propp som efter en viss tid sedan förintades i kroppen, förra gången fick man ligga still med ett hårt tryck över ljumsken i 4 timmar, nu kunde man upp och gå nästan direkt efter med viss försiktighet visserligen.
Nu var det lunch och sen var man klar för hemfärd, Anki hade kommit också, måste bara träffa läkaren innan jag fick åka hem, och det tog tid, dröjde 2-3 timmar innan hon kom och kollade så man fick åka hem, efter lite kontroller så släppte de ut oss. Nu blev det några timmars bilresa hem, skönt att komma hem för nästa dag var det midsommarafton. blev en ganska lugn midsommar, var ganska öm i ljumsken, så några små grodorna kring stången blev det inte.
Onsdagen veckan efter var det dags för ögonkontrollen uppe på St.Eriks ögonsjukhus i Stockholm kl. 14.00, så dagen började med att försöka komma upp i tid för att hinna med morgonsysslor varvat med andningspauser för inför såna här resor var man ju extra triggad.
Gick bra och tåget väntade snällt på stationen i Växjö, kanske inte men det kom ju i tid, för att sedan byta i Alvesta, mot Stockholm. Efter lite panikandning stående i vagnen kunde man sätta sig och lugna ner sig för att 3,5 tim. senare vara i Stockholm.
Nu blev det taxi till sjukhuset och väl där blev det lite lunch först, sen var det dags för besök på onkologmottagningen, fick lite droppar i ögonen som bedövning och sedan in till läkaren för undersökning.
Först titta upp,ner,höger,vänster, m.m. som vanligt, efter det blev det ultraljud och sen fick man besked om att det var en tumör som de hade hittat, Maligt melanom tror jag det heter, nu blev det vidare till en fotograf för att hon skulle ta bilder inne i ögat för att se hur stor och hur den såg ut. Tillbaka till läkaren för att få information om hur de skulle göra.
Man opererar in en liten strålplatta i ögat under narkos, som sedan strålar bort tumören, den sitter där 3-7 dagar för att därefter ha tagit död på tumören, i bästa fall helt, eller kan någon efterbehandling med laser behövas.
För min del med mitt våldsamma luftintag på ungefär 12-15 % så kontaktade de narkosläkaren för att då få svaret att vi vägrar att söva dig, det går inte för man bör ligga på minst 40%, då hade jag ju en bit kvar.
Tillbaka till den förra läkaren igen, han berättade då att det skulle ev. kunna gå att fixa på något sätt, han skulle prata med sina kollegor om det var möjligt att kunna stråla bort den med en sorts laser.
Inte lika effektivt som strålplattan men skulle kunna gå, vi fick sedan en broschyr som visade en del om den här typen av cancer, sedan fick vi åka hem, redan innan vi satt oss på tåget ringde läkaren och sa att de hade kommit överens om att prova med laserbehandling, men att det blev inte förrän efter semestern, så de skulle kalla mig i början av augusti.
Vid 21-tiden var vi hemma i Växjö igen, några smärre hyperventileringar vid tågbytet i Alvesta men tack vare min duktiga älskade hustru så fick hon mig att lugna ner mig. Efter den resan var man tröööötttt.
När man sen är så nyfiken som jag så gogglade man på allt om maligt melanom, läste att den bildade ofta dottertumörer som kunde angripa levern, eller andra organ, det kunde i värsta fall innebära att man kanske bara hade ett halvår kvar i sina egna kläder, men det fanns också att läsa att det fanns positiva rapporter om mindre farliga typer som gick att behandla. Nu blev det en hel del tankar i huvudet på mig, och givetvis lika många om inte mer för resten av familjen. Detta är ganska tufft att fundera på.
Ni som läser detta vet ju att eftersom jag fortfarande kan skriva så har det ju hitills gått hyggligt.
Nu blir det inte mer denna gång, men det kommer mera, jag lovar.
Sköt om Er och var rädda om hälsan, för den är värd en hel del. Tack och hej, Stig
Sist vi slutade berättelsen var det dags för kvällsmaten, det var gott med lite mat efter denna eftermiddagen, men dagen var inte slut än.
Nu kom det en sköterska och tyckte att vi skulle sätta en kanyl inför morgondagens övningar, men som vanligt blev det inte så enkelt, efter ett par försök gav hon upp och tyckte att de får sätta den innan ingreppet imorgon.
Efter kvällsfikat fick man nya gonattkläder och 2 svampar att duscha sig med, så man inte hade några baciller som kunde ställa till det.
Efter en natts sömn var det dags för de ordinarie provtagningarna, som jag gör med 1 - 4 veckors intervaller året om. Samtidigt kom en läkare (inte samma som igår) in för att försöka ta de där blodgaserna som inte funkade igår, hon tog fram sina grejor och började leta, men att släppa ifrån sig något blod mer än proverna ville inte denna vackra kropp idag heller.
Dags för att gå till matsalen och äta lite frukost, men den blev inte långvarig, för precis när jag svalt sista tuggan på mackan så kom en sköterska och sa att jag skulle göra ultraljud på hjärtat nu med en gång, ja ja, det fanns inget i mina papper om detta, men var nog något de kommit på att det skulle göras innan kärlröntgen.
Största problemet med såna här utryckningar är att man blir stressad och då börjar andningen att stegra sig för att nå himmelska höjder, men när jag väl kom dit, inte till höjderna utan till mottagningen, så visade det sig att dessa underbara sköterskor är bra på att lugna ner mig och få en att slappna av.
Svaret på ultraljudet var bra, hjärtat fanns där och gjorde vad det skulle, perfekt.
Blev hämtad på hjärtröntgenavd. med rullstol för resa upp till rummet på avdelningen där skulle man ta på sig nattlinne bak och fram för att sedan inta ryggläge i sängen, för nu var det dags att åka vidare till kärlkransröntgen.
De körde in mig till ett operationsrum med en massa TV-apparater, blev överflyttad till ett operationsbord och blev som vanligt härligt mottagen med lugnande ord och förklaringar om vad som skulle ske, gick ju faktiskt igenom detta innan jag blev uppsatt på väntelista sist men hade ändrats en del.
Så började sköterskan med att koppla på ekg-sladdar, sätta på syremättnadsklämman på fingret och sedan tvätta med sprit i ljumsken. Då kom det in en jättetrevlig relativt ung läkare som skulle göra ingreppet, han började med att lägga en lokalbedövning där han skulle gå in med röret i pulsådern, som sedan kameran skulle glida i.
Sedan var det dags att föra in en liten vajer med kameran i änden för att följa kärlen upp i kroppen fram till hjärtat för att se så det inte fanns något problem med kärlen och hjärtat, där kunde man ligga och titta på skärmarna och se sig själv invändigt, häftigt. Nu passade de också på att ta ett blodgasprov när de ändå var inne i kärlet, eftersom de inte hittade något i armen.
Därefter skulle kärlet tätas för att inte allt blod skulle smita ut, det gjordes på ett nytt sätt denna gången genom att man proppade igen hålet med en liten propp som efter en viss tid sedan förintades i kroppen, förra gången fick man ligga still med ett hårt tryck över ljumsken i 4 timmar, nu kunde man upp och gå nästan direkt efter med viss försiktighet visserligen.
Nu var det lunch och sen var man klar för hemfärd, Anki hade kommit också, måste bara träffa läkaren innan jag fick åka hem, och det tog tid, dröjde 2-3 timmar innan hon kom och kollade så man fick åka hem, efter lite kontroller så släppte de ut oss. Nu blev det några timmars bilresa hem, skönt att komma hem för nästa dag var det midsommarafton. blev en ganska lugn midsommar, var ganska öm i ljumsken, så några små grodorna kring stången blev det inte.
Onsdagen veckan efter var det dags för ögonkontrollen uppe på St.Eriks ögonsjukhus i Stockholm kl. 14.00, så dagen började med att försöka komma upp i tid för att hinna med morgonsysslor varvat med andningspauser för inför såna här resor var man ju extra triggad.
Gick bra och tåget väntade snällt på stationen i Växjö, kanske inte men det kom ju i tid, för att sedan byta i Alvesta, mot Stockholm. Efter lite panikandning stående i vagnen kunde man sätta sig och lugna ner sig för att 3,5 tim. senare vara i Stockholm.
Nu blev det taxi till sjukhuset och väl där blev det lite lunch först, sen var det dags för besök på onkologmottagningen, fick lite droppar i ögonen som bedövning och sedan in till läkaren för undersökning.
Först titta upp,ner,höger,vänster, m.m. som vanligt, efter det blev det ultraljud och sen fick man besked om att det var en tumör som de hade hittat, Maligt melanom tror jag det heter, nu blev det vidare till en fotograf för att hon skulle ta bilder inne i ögat för att se hur stor och hur den såg ut. Tillbaka till läkaren för att få information om hur de skulle göra.
Man opererar in en liten strålplatta i ögat under narkos, som sedan strålar bort tumören, den sitter där 3-7 dagar för att därefter ha tagit död på tumören, i bästa fall helt, eller kan någon efterbehandling med laser behövas.
För min del med mitt våldsamma luftintag på ungefär 12-15 % så kontaktade de narkosläkaren för att då få svaret att vi vägrar att söva dig, det går inte för man bör ligga på minst 40%, då hade jag ju en bit kvar.
Tillbaka till den förra läkaren igen, han berättade då att det skulle ev. kunna gå att fixa på något sätt, han skulle prata med sina kollegor om det var möjligt att kunna stråla bort den med en sorts laser.
Inte lika effektivt som strålplattan men skulle kunna gå, vi fick sedan en broschyr som visade en del om den här typen av cancer, sedan fick vi åka hem, redan innan vi satt oss på tåget ringde läkaren och sa att de hade kommit överens om att prova med laserbehandling, men att det blev inte förrän efter semestern, så de skulle kalla mig i början av augusti.
Vid 21-tiden var vi hemma i Växjö igen, några smärre hyperventileringar vid tågbytet i Alvesta men tack vare min duktiga älskade hustru så fick hon mig att lugna ner mig. Efter den resan var man tröööötttt.
När man sen är så nyfiken som jag så gogglade man på allt om maligt melanom, läste att den bildade ofta dottertumörer som kunde angripa levern, eller andra organ, det kunde i värsta fall innebära att man kanske bara hade ett halvår kvar i sina egna kläder, men det fanns också att läsa att det fanns positiva rapporter om mindre farliga typer som gick att behandla. Nu blev det en hel del tankar i huvudet på mig, och givetvis lika många om inte mer för resten av familjen. Detta är ganska tufft att fundera på.
Ni som läser detta vet ju att eftersom jag fortfarande kan skriva så har det ju hitills gått hyggligt.
Nu blir det inte mer denna gång, men det kommer mera, jag lovar.
Sköt om Er och var rädda om hälsan, för den är värd en hel del. Tack och hej, Stig
Kommentarer
Trackback
