Mitt liv utan luft!

Kul att höras igen, trodde knappast att ni var kvar, men det är ni ju, och jag är här med.

Nu har väl funderingar och tankar kring den där tumören lagt sig lite, för nu ska det ju bli sommarnöjen med vänner och familj, och då struntar vi i det så länge. Inget man kan göra något åt ändå.
Jag hade nu fått kallelsen till Lund för att gå igenom resultaten av de tester man gjort, skulle vara i Lund den 28 juli, var det ok så skulle man placeras i kön för transplantation.

Nu kör vi denna rapporten med bara roliga saker, struntar i tester, prover och sjukhus.

Veckan efter Stockholmsturnén så blev det födelsedagsfirande, först för äldsta dottern Anna som hade nått fram till det 28:e året, och 2 dagar senare var det dags för svärdottern Emma som låg 5 år efter. Kanske inte så mycket firande eftersom det var semestertider, men lite presenter blev det ju.

Nu skulle det påbörjas en prövning, som jag har haft många funderingar på, skulle jag klara det, eller skulle jag bara vara till last för de andra som var med, det var iallafall något som jag gärna ville försöka med.
Anki var en stor drivande kraft på att vi skulle fixa det, övriga familjen tyckte detsamma. Då kör vi. Vad var det?

Jo, Anki och jag skulle vara med som funktionärer på Midnattssolsrallyt, ett bilrally i 2 klasser, i ena klassen kör man med vanliga gammelbilar, och den andra med riktiga rallybilar fast med några år på nacken, ska väl vara äldre än 25-30 år tror jag. Stora namn som Björn Waldegård, Stig Blomqvist och många mer, dessutom medias stora objekt, Mikael Persbranth körde.

I år skulle det starta i Jönköping och sedan ta en runda runt Vänern och gå i mål i Västerås, detta under 4 dagar, onsdag till lördag.

Onsdagen den 14 juli packade Anki bilen med packning, rullstol och mig för att köra till Jönköping och möta upp de vi skulle jobba med under dessa dagar. Första uppehållet för oss skulle bli på Scandic vid Elmia.

Första sträckan skulle vara en publiksträcka på Elmiaområdet, där vi skulle hjälpa till vid starten, men före det så hann vi gå runt (jag kanske inte gick runt så mycket, för Anki var min förare till rullstolen),och kolla när bilarna besiktigades, samt käka lite och prata med kompisarna samt må allmänt bra i ett strålande solsken.

Så var det dags för att inta sin position, vi skulle hjälpa till vid starten på denna sträckan, Anki, "Månsan", Niklas och jag skulle sköta starten, allt gick perfekt utom när fotograf och journalister höll på att riva ner bord och fotoceller för att Persbrandt skulle starta.
Efter ca 3 timmar och 120 bilar startade så var vi klara, dags att packa ihop och ta fyrhjulingen ner till hotellet för att checka in, nu var man lite trött men detta är kul, så bara strunta i det trötta och kämpa vidare. Det går.

Dags för middag på hotellet, och träffa alla andra personer som också är inblandade i detta evenemang, sen blev det lite info om nästa dag, lite skrytande i baren, inmundigande av en eller två öl kanske, dags för mediciner och inhallation och sen sängen för mig, de andra ljög nog vidare nån timme till.

Nästa dag började kl: 07.00 med frukost och de vanliga rutinerna, för att sedan packa in sig i en minibuss för att dra iväg västerut, nu var gänget som skulle sköta tidrapporteringen vid uppehållen redo, Resultatservice buss med ett gäng härligt glada tjejer, Yvonne, Marie, "Månsan" och Charlotte tror jag de hette. 
Vårat gäng, "Nickes buss", som skulle sköta omstarterna efter mat och serviceuppehåll,
Nicke, Pia, Anki, Emma, Mattias och så jag.

Första stoppet blev efter 10 mil i Vedum, där skulle det upp tält som skydd för regn och sol, ut med bord och stolar, upp med skyltar, ut med klockorna och tidlistor att skriva på, när detta skulle göras kom det ett åskväder med ösregn och temperaturen sjönk nog 10 grader kändes det som, men alla kämpade i regnet, utom en som hade lite extra privilegier eftersom det blev riktigt jobbigt med andningen just i detta väder, så fick jag sitta kvar i bussen och vila tills det blev dags att släppa iväg de tävlande.

Då detta var gjort skulle allt plockas ner och in i bussen igen, för att åka vidare 7 mil till Trollhättan där målgången för denna dag var belägen. När vi kom dit blev det fullt upp med arbete för alla mina kompisar, men mina lungor och vänner tyckte inte att jag skulle hjälpa till, utan lägga mig och vila i bussen, det var väl inget roligt, men nödvändigt för överlevnaden. C:a 20.00 var de klara med allt jobb, då blev det middag innan vi sedan letade oss till hotellet, väl där blev det kvällsrutiner och sängvilande för mig, medan de andra träffades för att göra kvällen.

Denna andra dag hade varit väldigt jobbig men så dj......la kul, ångrar ingenting, tycker kanske mest synd om de andra som gör allt, och ändå fixar för att det ska funka för mig, ni är alla så underbara.

Dag tre sticker gänget iväg vid 07,30 från hotellet för att göra om samma sak igen på ny plats som var Bäckefors vilket ligger ca 8 mil norrut från Trollhättan.
Idag var det underbart väder och min andning var mycket bättre, kunde vara mer aktiv under hela dagen, vilket kändes kanonbra för mig, och säkert för de runt mig också.

Efter detta dagspass så blev det att åka vidare 14 mil till Karlstad och travbanan där det skulle bli publiksträcka på kvällen, jag vet inte vad som hände, men när jag fick reda på att det skulle ta ytterligare 4-5 timmar tills vi kom till hotellet så kom stressen och med den trötthet och den jobbiga andningen som resultat.

Jag blev av mina älskade vänner stationerad i bussen för att försöka vila, det gick ganska bra, för när de tävlande började köra så orkade jag ta mig ut och titta lite grann.
När det var slut så skulle middagen intas på travbanans restaurang, vilken låg 300 meters gångväg från det närmaste man kunde komma med bussen, och det var väldigt dålig luft där inne, så en underbar människa kom ner med maten till mig. Till hotellet, sängen för mig och barsnack för de andra.

Dag 4, från hotellet kl:07.00 för att bygga upp vårt läger i Arboga en resa på 16 mil denna gången, kanonväder idag också. Fungerade ganska bra med luften idag, så det gick bra hela tiden, behövde inte gå så mycket idag heller för min älskade hustru fixade även idag så lunchen blev serverad.

Värsta läget är ju att man måste ju faktiskt tömma blåsan emellanåt, och då kan det vara en bra bit att gå, med mycket paus och pustande. Nu efter 4 dagar så hade man ganska bra koll på klockan och att skriva tider, vilket varit mitt jobb under resan. Dags att packa ihop för att åka de sista 6 milen till Västerås, och eftermiddagspass för mina kompisar, men nu fixade Nicke så att vi checkade in på hotellet direkt så jag kunde gå och vila, medan de andra fortsatte att jobba med allt som skulle göras nu när de tävlande gick i mål.

På kvällen skulle det bli bankett med prisutdelning, middag och dans för alla funktionärer och tävlande.
Det var härlig stämning och jag orkade vara med hela kvällen, lika länge som de andra denna gång, blev sen lite eftersnack i foajén på hotellet innan det var dags för sängen.

Sovmorgon till 09.00 för att sedan sätta oss i bussen för hemfärd 43 mil, först till Jönköping för vi hade ju vår bil där, sedan säga hejdå till dessa härliga människor som gjort denna utflykt till något enormt roligt för mig, trots att det varit jobbigt med andningen vissa stunder, men de stunderna har Anki varit där och lugnat ner mig, stöttat eller puschat mig, du är helt underbar.

Väl hemkommen så vill jag definitivt inte ha detta ogjort, det var det roligaste jag gjort sedan andningen började spöka med mig igen, skulle faktiskt kunna tänka mig att göra det igen, men frågan är hur mycket sämre det är med andningen denna sommaren som kommer.

Det gick,,,,,jag klarade det,,,, jiiiiipppppiiiiiieeeee.  Tack till alla.  

Hoppas även ni som läser detta och inte var med ska tycka det är roligt med lite berättande utanför sjukhus,sprutor,bältros,tumörer.                 Vi hörs,,,,   Stig