Mitt liv utan luft!

Fredagen har kommit till oss, och idag ska vi se om det blir utskrivning eller ytterligare en helg på hotell Strandvägen.

Vi startar med inhallation vid 06,30 för att gå igång, efter den blir det en stunds utsträckt kropp på sängen tills det är dags för blodtryck, 150/110, puls 105, känns som hemgången kan bli lidande, men känner mig ok.
Nu tar vi frukost och en välfylld medicinmugg med pillrar, innan det är dags för lite tvätt och tandborstning så man ser vem man är.

Strax före lunch kom läkaren in och undrade hur det var, kändes rätt bra tyckte jag men hon påpekade att trycket var ganska högt, men ville jag åka hem så fick jag det, hon skulle fixa lite papper och recept för att komma tillbaka vid 14-tiden, även rumskompisen fick gå hem idag, så det blev en hejdå-lunch i dagrummet.

När hon kom fixade de till rumskompisens grejor först, samtidigt som jag började må sämre, tung i andningen och lite småverk i kroppen, vilket hon såg ganska direkt, då kom frågan om jag ändå inte skulle stanna kvar.
Nej, jag ville hem men kände mig tveksam för det var jobbigt just nu.
Så hon fixade ett litet piller som skulle sänka pulsen och innan dess tog de ett nytt blodtryck, 140/100, så lite bättre än morgonen ändå.

Stoppade i mig pillret och gick igenom mina recept och la mig lite på sängen, så fick vi eftermiddagsfika och fikade tillsammans innan rumskompisen skulle gå, för Anki skulle komma och hämta mig efter jobbet.
Det tog bara 5 min. innan det kom en ny sjukling och övertog hans säng, och han pratade varken svenska eller engelska, tror han var bosnier eller något sådant.
Inte för att jag har något emot invandrare, men inte en hel helg till utan att kunna prata med personen som ligger bredvid en, prata och skoja lite håller ju humöret uppe på detta stället. Så nu är det bestämt, jag ska hem.

Började packa ihop lite av mina grejor, men det var jobbigt fick halvligga i sängen och lugna ner mig efter minsta rörelse, nästan färdig när läkaren kom in och kollade den nya patienten, hon tittade på mig med undrane blick, ska du verkligen åka hem frågade hon. Ja jag ska försöka.

Så kom Anki upp för att hämta mig, hon fick packa det sista och så satte jag mig i rullstolen för transport ut till bilen, via apoteket och hämta ut lite nya piller, trodde jag hade alla sorter redan.
När vi sedan kom hem så började jag känna mig mycket lättare i andningen, nu hade den där lilla pillran som jag fick innan antagligen börjat trycka ner pulsen.

Plockade upp och sorterade in mina grejor lite sakta, för att sedan lägga mig och vila lite, för min tanke var att kunna följa med till restaurang Aptit med Anki och alla barn med respektive, skulle fira Peters sambo Emma som tagit examen från universitetet. Planerat sen tidigare.
När jag vilat en halvtimme så var jag tvungen att ta mig ner i duschen för att försöka få bort lasarettsdeodoranten och få håret till att ligga ner.

Vet inte vad som hänt? jag duschade och tvättade mig på 10 min utan att behöva pausa eller hyperventilera, tog igen mig lite innan jag tog mig upp hela trappan utan att stanna, klädde på mig men då fick jag lugna ner mig lite för jag hade ju inte blivit helt frisk.

Bordet var beställt till 19.00 så det var dags att åka, Anna och Tobbe hade kommit, så nu var vi redo, Sex vuxna, fick bli Eriks servicebuss så fick vi plats. Väl framme så kände jag mig så pigg, behövde inte ta fram rullstolen utan jag provade att gå, 100 meter och gick kanonbra, förstår ingenting, helt kass för 4 timmar sen.
Ätit färdigt jättegod mat, så tyckte de andra att de skulle gå till Sports för att ta en drink, visst, men Tobbe tog mig i bilen för det kändes lite väl långt.

Blev Lagerlunden istället, lite långa köer till de andra pubarna, blev kvar till 22.30 innan vi fick dra hem för medicinintag, vi åkte hem för kaffe och nattgrogg, Emma och Peter, Erik och Linda, Anna och Tobias, Anki och jag.
De andra som var där fick vara kvar. Sen fortsatte festen till 00.30.

Har inte fattat hur jag klarade detta, men måste varit det trevliga sällskapet och den lilla pillran.

Tur att jag valde hemgång,  Kram på Er, nu är jag på G igen, //  Stig