110919
Måndag morgon och bara för det så känns det lite trögare, vi tror på det just nu.
Lite neråt nu på morgonen men ändå helt ok. Att längta så hemskt efter frukost vet jag inte när jag gjorde sist, men känns helt ok, när man har aptit och är hungrig, ett gott tecken på att man känner sig bättre.
Fick vänta tills halv nio, och var klarvaken vid sju.
Medicin vid 09.00 och antibiotikan vid 10.00. Idag strejkade nålen igen, ny på plats på 2:a försöket, första träffade nog någon nerv nära kärlet, för dj.. gjorde lite ont där.
Sen blev det cykeltur, lite kortare runda idag, andningen var lite högre så jag tyckte det var bäst att inte ta ut sig och förstöra något bra som är på gång, blev ändå 8 + 5 min.
Det kändes lite tyngre under resten av förmiddagen, kan berott på vädret också. Fick kåldolmar till lunch.
Blev lite läsa, lite slappa och sen lite sola på balkongen fram till kaffet.
Då kom också läkarna och gick ronden, då de hade haft överläggningar med alla inblandade hade de konstaterat att alla 3 typerna av antibiotikan bet på det de skulle, men för att de med säkerhet inte skulle sluta för tidigt även denna gång, så blev det till att fortsätta en vecka till med alla tre sorterna, och prover under tiden för att se så det verkligen ska försvinna.
Jag blev faktiskt väldigt glad av detta beslutet, för även om hemma är bäst, så är hotellet ännu mera bäst när man får denna chansen att kanske komma upp sig lite, och det är ju vad vi alla vill.
Ringde Anki direkt och berättade, och hon tyckte också att detta var riktigt bra, har de äntligen börjat jobba med ett problem som kanske kunde ha lösts för ett år tillbaks minst.
Känslan är för mig helt enorm, för det känns som om hela kroppen nu har börjat suga åt sig vätska, näring, känslor och livsglädje. benen blir trötta innan luften tar slut, och även huvudet börjar fatta att det är nu det gäller att ta fram diciplinen och stensätta sig framåt och greppa tag i alla möjligheter.
Alla dessa känslor väcktes idag när Anki var uppe på kvällen och vi gladdes åt att det kanske ändå finns ett hopp man kan tro på, jag fick en så härligt bra förklaring från henne hur jag utan att märka det själv bara går och trampar vatten, även om allt känns jobbigt vissa perioder för mig, så förstod jag att det är mycket, mycket värre med den oron som de närmaste dras med.
Jag har helt missbedömt detta genom att gömma mig hemma, inte våga, tänka att, kanske går det inte, gäller att sluta skämmas bara för att man åker fyrhjulig limosin i de lägen man inte orkar gå. De andra vill ju att jag ska vara med vid de tillfällen det är möjligt. Har omedvetet gömt mig bakom en fasad som gett fel signaler till min egen hjärna.
Tack till alla som har stått ut med detta, oavsett hur bra eller inte det blir med behandlingen så ska mitt tänk i allafall ändras.
Slut för idag, har varit ytterligare en bra dag på alla vis. Godnatt på er //
Lite neråt nu på morgonen men ändå helt ok. Att längta så hemskt efter frukost vet jag inte när jag gjorde sist, men känns helt ok, när man har aptit och är hungrig, ett gott tecken på att man känner sig bättre.
Fick vänta tills halv nio, och var klarvaken vid sju.
Medicin vid 09.00 och antibiotikan vid 10.00. Idag strejkade nålen igen, ny på plats på 2:a försöket, första träffade nog någon nerv nära kärlet, för dj.. gjorde lite ont där.
Sen blev det cykeltur, lite kortare runda idag, andningen var lite högre så jag tyckte det var bäst att inte ta ut sig och förstöra något bra som är på gång, blev ändå 8 + 5 min.
Det kändes lite tyngre under resten av förmiddagen, kan berott på vädret också. Fick kåldolmar till lunch.
Blev lite läsa, lite slappa och sen lite sola på balkongen fram till kaffet.
Då kom också läkarna och gick ronden, då de hade haft överläggningar med alla inblandade hade de konstaterat att alla 3 typerna av antibiotikan bet på det de skulle, men för att de med säkerhet inte skulle sluta för tidigt även denna gång, så blev det till att fortsätta en vecka till med alla tre sorterna, och prover under tiden för att se så det verkligen ska försvinna.
Jag blev faktiskt väldigt glad av detta beslutet, för även om hemma är bäst, så är hotellet ännu mera bäst när man får denna chansen att kanske komma upp sig lite, och det är ju vad vi alla vill.
Ringde Anki direkt och berättade, och hon tyckte också att detta var riktigt bra, har de äntligen börjat jobba med ett problem som kanske kunde ha lösts för ett år tillbaks minst.
Känslan är för mig helt enorm, för det känns som om hela kroppen nu har börjat suga åt sig vätska, näring, känslor och livsglädje. benen blir trötta innan luften tar slut, och även huvudet börjar fatta att det är nu det gäller att ta fram diciplinen och stensätta sig framåt och greppa tag i alla möjligheter.
Alla dessa känslor väcktes idag när Anki var uppe på kvällen och vi gladdes åt att det kanske ändå finns ett hopp man kan tro på, jag fick en så härligt bra förklaring från henne hur jag utan att märka det själv bara går och trampar vatten, även om allt känns jobbigt vissa perioder för mig, så förstod jag att det är mycket, mycket värre med den oron som de närmaste dras med.
Jag har helt missbedömt detta genom att gömma mig hemma, inte våga, tänka att, kanske går det inte, gäller att sluta skämmas bara för att man åker fyrhjulig limosin i de lägen man inte orkar gå. De andra vill ju att jag ska vara med vid de tillfällen det är möjligt. Har omedvetet gömt mig bakom en fasad som gett fel signaler till min egen hjärna.
Tack till alla som har stått ut med detta, oavsett hur bra eller inte det blir med behandlingen så ska mitt tänk i allafall ändras.
Slut för idag, har varit ytterligare en bra dag på alla vis. Godnatt på er //
Kommentarer
Trackback
