Mitt liv utan luft!

Måndag den 9/1
Startade dagen som vanligt med att ligga kvar en extra stund i sängen, och lyssna på hjärnan som i denna stund nästan alltid tror att det är hur bra som helst, och allt man ska göra under dagen.

Sanningen är kanske en annan, sätter mig upp på sängkanten och då börjar det rossla neråt halsen, och man hostar upp lite segt. Hostan tar då på krafterna så nu börjar andningen att sakna luft, pysandas i någon minut, lugnat sig. Går sakta fem meter till toan, får ställa mig och hänga på handfatet och pysandas igen.

Dags att sätta sig på toan, göra det man ska och torka sig för att sedan sitta och hämta andan ett par minuter, stiga upp och tvätta sig, pausa några minuter innan man kan påbörja den långa returresan tillbaka till sängkanten. Ställa sig och pausa hängandes på byrån, efter en stund kunna sätta sig på sängen.

Sittande på sängen, ta på sig en tröja, pusta, byxorna, pausa, strumporna, pysandas, brukar sedan få lägga mig på sidan en stund för att få ner andningsfrekvensen. Bestämma att nu måste du stiga upp, på med en tröja till för man är alltid frusen av sig.

Därefter blir det en timmes arbete med att få fram och äta frukost och medicinerna blandat med pustande och försökande att äta, för nu börjar det vita svampslemmet vakna och vill upp, så det mesta smakar inget eller känns det som det bara växer i munnen. Blir sen en promenad in i sovrummet för att inhallera, halvliggande på sängen, brukar slumra till lite efteråt.

Vid elva ringer telefonen, just det, distriktssköterskan ska ju komma och ta prover på mitt pk-värde, hon kommer om en kvart. Blir det lite stressigt i andningen nu eller, lugn och fin.

Sen kommer det en tjej med lilla väskan, har lite frågor och tar sen provet och det tog en halvtimme, smidigt istället för att jag skulle beställt bil ner till lasarettet och sen från lasarettet och hem, hade tagit mig 2,5 timmars ansträngning, och ingen direkt bra rest av dagen eftersom alla krafter varit slut.

Nu blev det näringsdryck och kaffe till fika, en stunds "träning" med att bädda sängen, sen lite ovanpåligg och slappa en stund.
Bestämde mig för att klara av att göra pannkakor till kvällsmat, gick med mycket möda och stort besvär, nej, så farligt var det faktiskt inte, kände mig mest stolt för att jag gjorde det.

Däremot blev kvällen ganska jobbig för andningen och hostan, harklade, pustade och gnällde, bestämde att imorgon måste jag ringa mottagningen, blir bara jobbigare och jobbigare.

Tisdag den 10/1
Jobbade  mig upp vid åtta idag och ringde till mottagningen, förklarade hur jag känt mig den senaste veckan, så de skulle prata med läkaren och ringa tillbaka.
När de ringde igen så var förslaget att bli inlagd med intravenös antibiotikabehandling i 10 dagar. Samma kur som blev 30 dagar i sept. i fjol. Men det blev ju bättre ett par månader vid det tillfället. Så jag antog erbjudandet.

Då skulle de kolla när det kunde ske, om det fanns någon plats på avdelningen, ringde sen efter ett par timmar och meddelade att jag skulle vara där imorgon onsdag kl. 10.30.

Funderade på om det verkligen skulle göra någon nytta, och tvekade lite, men då sa de att denna behandling skulle följas av en brontoskopi i Lund, där de skulle ta bort ventilerna som sattes dit för 2 år sen och inte verkat göra någon positiv nytta, de tror numera att de kan bidra till de ökade inflammationerna. 
Då blev ju läget mycket intressantare.

Kraften orkade inte göra någon mat idag, utan det fick Anki göra när hon kom hem, även om hon skulle vidare på styrelsemöte.
Hon påminde mig också om att börja plocka ihop de saker jag behövde ha med mig och packa ner dem under kvällen.
Blev inte så mycket, för orken var helt kass, jobbigt att bara sitta vid TV-n.

Anki kom hem vid halv nio, vi fikade lite och pratade om det skulle bli någon förändring denna gång. Vi hoppas ju givetvis men känner oss väldigt ovissa, alla andra gånger de gjort brontoskopi har det blivit lungpunka, mer eller mindre, men kan ju bara lyssna på läkarnas försök till att man kan må lite bättre.

Man undrar ju samtidigt om det är ett sätt att uppehålla konstgjord andning så länge som möjligt, för att om man klarar sig tills det kunde vara dags för ny operation, så kommer väl beskedet att man är i för dåligt skick för operation.
Läggdags tidigt för att försöka orka med en dusch imorgon innan Anki hämtar mig vid 10.00.

Nu blir det inte mer att läsa denna gång, ögonen orkar inte mer nu, kommer snart, ///  Kram på er