120118-19
Onsdag den 18/1
Idag börjar vi med att säga Grattis till min son Peter som fyller år idag.
Sen blir det brontoskopi och borttagning av ventilerna de satte dit för 2 år sen, som troligen inte fyller sin funktion utan ställer till med infektioner istället. Så det blir till att sova en stund, och hoppas de lyckas väcka mig, och ni som läser detta vet ju svaret eftersom jag skriver detta en vecka efter.
Väcktes vid 06.00 för kontroller och meddelande om att det blivit ändring i OP-kön, istället för 1:a vid 08.45 så skulle jag dit som 2:a eller 3:a. Tyckte det var lite dåligt av dem att komma med det nu.
Somnade om en stund, innan de kom in och hjälpte mig med tvättningen, med den där speciella svampen.
Blev en hungrig väntan ända till 12.45, då de kom in och sa att det var dags att åka. Gick bra med andningen fram tills det var dags att gå över till OP-britsen, då hetsade det upp sig rejält.
Kördes in i salen och narkosläkaren + sköterskorna tog hand om mig på ett underbart sätt, blev lite lugnare efter en stund.
Läkaren som skulle göra ingreppet kom in och presenterade sig, och berättade lite vad som skulle göras, ta bort 4 ventiler som just denna läkare hade satt dit för 2 år sen, skojade med att det blev hans straff att ta bort dem, bara för att det var han som satt in dem.
Började bli lite snurrigt och rösterna och synen försvann mer och mer, sen plupp, så slocknade lyset, förstår inte hur de kunde jobba i mörkret. vet ingenting.
45 min. senare tändes det igen, just när de skulle lyfta över mig till min säng, då började en host och slemcirkus som hette duga i halsen. Samtidigt som det sved och brände i halsen efter slangen de haft där.
Hostade segt slem och ibland blod i ungefär 2 timmar, detta var bland det värsta jag varit med om, och har ju faktiskt provat på en del.
Kändes som man var nära att kvävas, sköterskan kallade in en läkare som kom, de beställde också ner röntgen på direkten för att kolla, alla krafter var slut men inte slemmet, trodde faktiskt att det var slutet.
Men något fanns där som kämpade vidare, och efter ett par tre sådana upplevelser fick jag i mig några droppar vatten och kunde skölja ur munnen och dricka lite.
Flyttades sen upp till avdelningen, försökte vila/sova men fortfarande kom det upp grejer varannan minut.
Dödstrött, ville bara blunda och sova.
Samtidigt var jag ju hungrig, inte ätit på 24 timmar nu, hade visserligen en droppåse inkopplad.
Fick in maten, försökte äta lite, men var ganska jobbigt med smärtan i halsen, samtidigt som ögonen bara ville blunda.
Vet inte när och hur jag somade denna kväll, men alla krafter var slut. Lyckades i alla fall meddela mig med sms till familjen att jag levde.
Hade jag inte älskat mina nära och kära och alla andra som stöttar mig, och att de gör detsamma tillbaka, vilket jag förstått att de gör, så hade inte den viljan att överleva infunnit sig idag.
Torsdag den 19/1
Här i skåne är de pigga på morgonen, kom in vid halv sex med antibiotikan, inhallation och tog sina vanliga kontroller, trodde inte det var sant, att försöka inhallera innan man vet vad som är upp och ner, det var inte lätt.
Alla dessa händelser samtidigt dagen efter du varit sövd och med knappt 20 % lungkapacitet, hostat och sovit dåligt, fattar inte vad personalen tänker med.
Just detta satte ju igång andningen på toppvarv samtidigt som hostan drog igång och geggan där nere ville upp, men orken förbrukades ju av att försöka få luft, orkade knappast mer.
Efter en halvtimme kom tankarna igen på att nu var det slutandats för min del.
Men vilken lycka, det började lugna sig och jag levde fortfarande.
Somnade och sov till frukosten kom vid halv nio, kändes som den härligaste sovstunden på länge.
Åt frukost och mediciner, sen somnade man igen efter ett par hostattacker.
Dagen fortsatte med hosta, slem och gurgel, blandat med sovstunder.
Fick andnöd efter varje hostattack en stund, sen jobba med att lugna ner sig och andningen.
Att göra försöket att gå 5 meter till toan, det var långt och jobbigt, och ännu längre och jobbigare tillbaka, fast det måste varit lika långt på det hållet.
Hade väldigt jobbigt att prata i telefon, men fick göra några försök att berätta hur det gått.
Dagens upplevelser var nog mer minus än plus.
Nu blir det mer imorgon tror jag, om orken finns. Kramar på er///
Idag börjar vi med att säga Grattis till min son Peter som fyller år idag.
Sen blir det brontoskopi och borttagning av ventilerna de satte dit för 2 år sen, som troligen inte fyller sin funktion utan ställer till med infektioner istället. Så det blir till att sova en stund, och hoppas de lyckas väcka mig, och ni som läser detta vet ju svaret eftersom jag skriver detta en vecka efter.
Väcktes vid 06.00 för kontroller och meddelande om att det blivit ändring i OP-kön, istället för 1:a vid 08.45 så skulle jag dit som 2:a eller 3:a. Tyckte det var lite dåligt av dem att komma med det nu.
Somnade om en stund, innan de kom in och hjälpte mig med tvättningen, med den där speciella svampen.
Blev en hungrig väntan ända till 12.45, då de kom in och sa att det var dags att åka. Gick bra med andningen fram tills det var dags att gå över till OP-britsen, då hetsade det upp sig rejält.
Kördes in i salen och narkosläkaren + sköterskorna tog hand om mig på ett underbart sätt, blev lite lugnare efter en stund.
Läkaren som skulle göra ingreppet kom in och presenterade sig, och berättade lite vad som skulle göras, ta bort 4 ventiler som just denna läkare hade satt dit för 2 år sen, skojade med att det blev hans straff att ta bort dem, bara för att det var han som satt in dem.
Började bli lite snurrigt och rösterna och synen försvann mer och mer, sen plupp, så slocknade lyset, förstår inte hur de kunde jobba i mörkret. vet ingenting.
45 min. senare tändes det igen, just när de skulle lyfta över mig till min säng, då började en host och slemcirkus som hette duga i halsen. Samtidigt som det sved och brände i halsen efter slangen de haft där.
Hostade segt slem och ibland blod i ungefär 2 timmar, detta var bland det värsta jag varit med om, och har ju faktiskt provat på en del.
Kändes som man var nära att kvävas, sköterskan kallade in en läkare som kom, de beställde också ner röntgen på direkten för att kolla, alla krafter var slut men inte slemmet, trodde faktiskt att det var slutet.
Men något fanns där som kämpade vidare, och efter ett par tre sådana upplevelser fick jag i mig några droppar vatten och kunde skölja ur munnen och dricka lite.
Flyttades sen upp till avdelningen, försökte vila/sova men fortfarande kom det upp grejer varannan minut.
Dödstrött, ville bara blunda och sova.
Samtidigt var jag ju hungrig, inte ätit på 24 timmar nu, hade visserligen en droppåse inkopplad.
Fick in maten, försökte äta lite, men var ganska jobbigt med smärtan i halsen, samtidigt som ögonen bara ville blunda.
Vet inte när och hur jag somade denna kväll, men alla krafter var slut. Lyckades i alla fall meddela mig med sms till familjen att jag levde.
Hade jag inte älskat mina nära och kära och alla andra som stöttar mig, och att de gör detsamma tillbaka, vilket jag förstått att de gör, så hade inte den viljan att överleva infunnit sig idag.
Torsdag den 19/1
Här i skåne är de pigga på morgonen, kom in vid halv sex med antibiotikan, inhallation och tog sina vanliga kontroller, trodde inte det var sant, att försöka inhallera innan man vet vad som är upp och ner, det var inte lätt.
Alla dessa händelser samtidigt dagen efter du varit sövd och med knappt 20 % lungkapacitet, hostat och sovit dåligt, fattar inte vad personalen tänker med.
Just detta satte ju igång andningen på toppvarv samtidigt som hostan drog igång och geggan där nere ville upp, men orken förbrukades ju av att försöka få luft, orkade knappast mer.
Efter en halvtimme kom tankarna igen på att nu var det slutandats för min del.
Men vilken lycka, det började lugna sig och jag levde fortfarande.
Somnade och sov till frukosten kom vid halv nio, kändes som den härligaste sovstunden på länge.
Åt frukost och mediciner, sen somnade man igen efter ett par hostattacker.
Dagen fortsatte med hosta, slem och gurgel, blandat med sovstunder.
Fick andnöd efter varje hostattack en stund, sen jobba med att lugna ner sig och andningen.
Att göra försöket att gå 5 meter till toan, det var långt och jobbigt, och ännu längre och jobbigare tillbaka, fast det måste varit lika långt på det hållet.
Hade väldigt jobbigt att prata i telefon, men fick göra några försök att berätta hur det gått.
Dagens upplevelser var nog mer minus än plus.
Nu blir det mer imorgon tror jag, om orken finns. Kramar på er///
Kommentarer
Trackback
