Mitt liv utan luft!

Fredag den 20/1
Sovit oroligt, väckning vid 05.30 med injektion och inhallationen, men idag lurade jag dem och sparade den till senare. Gick mycket lättare att komma igång då.
Inte riktigt så jobbigt med slemhostan denna förmiddag.

Blev körd till röntgen vid 10.00 för kontroll så lungorna var kvar, jobbigt med andningen när man stod där och sen ska man ju försöka hålla andan en stund, och då blir det tufft en stund efteråt, men gick hyggligt.
Är fruktansvärt trött hela tiden, tung i ögonen, tror att narkosmedlet sitter kvar i ögonlocken.

Mindre med hostan fortfarande, gjorde ett försök ut i dagrummet för att äta lunchen där, kom ju dit, fick i mig maten, men tog slut på alla krafter, så det får nog vänta några dagar till.
På eftermiddagen satt jag upp i stolen en stund medan jag fikade och fick antibiotikan.

Sköterskan berättade då att de bytt till en annan sorts antibiotika för den jag fått innan var bakterierna resistenta mot, så nu hoppades de det skulle hjälpa bättre. Ny 10-dagarskur.
Träffade också min gamla lungläkare som upptäckte min sjukdom för nästan 30 år sen, 1993.
Han jobbar numera i Lund. Jättekul att prata lite gamla minnen.

Fick besked om att de ville ha mig kvar över helgen för de ville ha koll så inget hände. Så det blev en weekend på Lundahotellet. Jag var inte ledsen för det, för jag var inte ok för hemfärd idag.
Behövde verkligen sova ruset av mig. Hade ju fortfarande mycket upphostningar som höll på att ta kål på mig emellanåt.

Lördag den 21/1
När den skånska dagen börjar 05.30 även på helgen så blir det många inslumringsstunder på en dag.
Idag blev jag ensam i ett fyrbäddsrum när alla andra fick åka hem. Men sköterskan sa att det var nya patienter på G.

Var faktiskt ganska lugnt och skönt, eftersom man var trött, och är ju inte den som alltid är tyst när det finns något att prata om och med. Rullades in en äldre farbror än jag på platsen bredvid, kom från akuten, och hörde väldigt dåligt, så sköterskorna skrek ju varje gång de skulle fråga honom något, och så ringde han hela tiden på klockan.

Blev inte mycket sova där, men då dyker hans son upp och hälsar på honom. Det första han gör är att be och få tala med en sköterska för att få reda på hur det är, då frågar han var de gjort av hörapparat och glasögon, jaha använder han det säger sköterskan, då har de skrikit honom i örat i 4 timmar utan att ta reda på detta, när de väl plockade fram dem från en kasse som låg bland hans grejor, hörde han ju vanlig samtalston.

Precis före lunch låg jag och slöade, öppnade ögonen när det kommer in en kille som jag kände igen, och efter kommer hans fru.
Detta är otroligt men Alf och Pia som de heter träffade jag på denna avd. här i Lund för två år sen när de satte dit ventilerna som de nu tagit bort.

Vi delade då rum i en vecka, och så ska vi göra det nu igen. Hur kan detta bara inträffa.
Blev mycket prat och skratt under resten av denna dag, var ju kanontrevligt att träffas igen, givetvis med vilopauser emellan.

Hostattackerna och andnöden hade ju inte upphört för det. Men hade nog blivit lite längre emellan, så någon förbättring höll kanske på att ske.
Läkaren kom in och pratade, var ju min fd. som jobbade denna helgen, så det blev mycket privatprat också.

Tack för denna gång, kommer mera imorgon, kram//////