Mitt liv utan luft!

Söndag den 22/1
Oh vilken natt, inte mycket sovit denna natt, men kan ju inte rå för att man är sjuk.
Farbrorn de nu fått att höra, har fått en madrass med luft och en pump som går till och från för att hålla trycket, ska skydda mot liggsår. Sen får de inte släcka lampan för honom.

Till slut inser de att de måste flytta honom till ett eget rum, det kändes skönt, vid 23.30 blir det tyst och släckt.
Varade ca. 0,5 tim innan strålkastaren tänds och in kommer de med en ny patient, slamrar och pratar, kör emot lite grejor med sängen, kopplar in luft så det pyser.

Detta blev ju inte bättre, och verkar som sköterskorna gör det bara för att retas, för det tar 2 tim. mitt i natten, när man tycker de borde skött det lite snabbare och framförallt lite tystare.
När klockan passerat 02.00 släcks det och blir tyst.

Även om det är söndag, och de har härjat halva natten så dyker de upp vid 05.30 och ruskar liv i en, när man äntligen sov gott, Kolla feber,blodtryck och tanka antibiotika, sen är de nöjda, och då ska man försöka somna om för nu är det inget som händer förrän 8.00 med frukost och piller.

Upphostningarna verkar ha minskat idag, känns faktiskt lite renare i luftrören och lungorna, och svidet i halsen har försvunnit. Ansträngd blir jag fortfarande precis som innan när jag rör mig.
Eftermiddagen innehöll mycket jobbigt i andningen, Läkaren kom och pratade en stund, och sa att min lungläkare skulle dyka upp i morgon.

Kvällens kraftansträngning blev duschen, efter 40 min var man ren och luktade ganska mycket fräschare, men andades värre än en kompressor. Lugnade upp sig lagom till kvällsfikat, Hosta och slem kom upp i mindre skala nu.

Måndag den 23/1
Natten har varit lugn, sovit kanonbra, inga terrorister i rummet denna natt. Efter alla morgonrutiner så kom sköterskan in och berättade att jag skulle få åka till Växjö idag, skulle komma en ambulanstransport vid 15.00 ungefär sa hon.

Läkaren kom före lunch och vi diskutterade om vad som ev. kommer att hända framåt, hon sa att de har inget facit men hoppas på att infektionerna ska minska nu när ventilerna är borta. Däremot hur det blir med den ansträngda andningen vet de inte, måste försöka röra sig så gott det går, det ända som kan göra det lättare är att hålla igång musklerna som inte finns.

Måste avvakta tills antibiotikan verkat ut innan tröttheten försvinner, samt att kortisondosen är hög nu, så det gör att det blir stress.
Åt lite lunch, för att sen börja plocka ihop sakerna och byta kläder inför hemresan. Nu blev det fart på andningen, nästan panikandning, flåsa, flåsa.

Fick be personalen packa mina väskor, och försöka lugna mig själv en smula. Då kom besked om att de kom redan vid 14.00, alltså om fem minuter, och inte bytt kläder än.
Vadå lugna sig, nu blev det ju än värre, men med lite hjälp och lugnande tilltal så fixade det sig med lite civila kläder.

Rullstol ner till källaren och ut i garaget, där stod ambulansbussen, kom in och satte mig, men att lugna andningen var bara en dröm, så det kändes skitjobbigt och snustorr i munnen, försökte få i mig lite dricka men kändes som det blev värre.
Med mycket pysandning de första 2-3 milen så kändes det bättre, kunde till och med prata lite med chauffisen.

Resan funkade sen bra, tills vi kom fram till Växjö och skulle förflytta sig till rullstolen, då tog luften slut igen, kom sen upp till avd. 5 och fick med stor glädje se att jag fick mitt gamla rum R tillbaka, blev lugnare direkt.
Alla hälsade mig välkommen tillbaka, och var lite nyfikna på vad de hade gjort.

Fick kvällsmat, och sen blev det vila i väntan på att Anki skulle komma, hade ju inte träffats på 6 dagar, så det kändes härligt när hon kom. I onsdags em. kändes det ju som man inte skulle träffa någon igen.

Vi fikade och pratade, när hon sen åkte så blev det mediciner och antibiotika, sen kröp jag ner i sängen efter en mycket jobbig dag. Blev sen en hel del hosta och slem som lossnat under dagen och ville ut. Somnade gott till slut.

Nu måste vi vila lite, kommer snart mera/////Kram